Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elever i djup förtvivlan

Trakasserier Varje dag är det tiotusentals elever, som måste gå till skolan fyllda av oro och ångest inför risken att bli retade, hotade och slagna.

Annons

En del barn och ungdomar låtsas ibland vara sjuka, för att i varje fall slippa den rums- och tidsbundna mobbningen och kränkningen. Den elektroniska, som sker i cyberrymden, via sms, mms, e-post och på olika sociala medier, kommer de inte undan.

I över fyra decennier har jag på olika sätt arbetat mot mobbning och kränkning i skolans värld. Det är vanligtvis inte föräldrar och elever vid skolor där allt fungerar som det ska, som tar kontakt med mig. Det är föräldrar och elever i djup förtvivlan.

Trots den nya skollagen som började gälla den 1 juli 2011, och som innehåller både anmälnings- och handlingsplikt, så är arbetet mot mobbning och kränkning av elever, på många skolor en katastrof.

Tyvärr finns det fortfarande skolledare, lärare och annan skolpersonal, som hävdar: På vår skola förekommer aldrig mobbning. Här finns inga elever som kränker varandra. Sedan finns det vuxna i skolan, som ser mobbning och hör kränkningar, men ändå förnekar den, genom att uttrycka plattityder som: Ungar har väl alltid bråkat och sagt dumma saker till varandra och Den som sig i leken ger, får leken tåla.

Därigenom höjs också acceptansnivån. Det händer därför att ingen vuxen reagerar, när elever skriker hora, cp-idiot, eller bögdjävel i korridorerna. Armbågar i sidan, sparkar i ryggslutet, och kraftiga knuffar blir vardagsmat. Elever fryser ut andra elever, utan att någon i skolpersonalen opponerar sig och lägger sig i.

Det är en grundläggande demokratisk rättighet för en elev, att få känna sig trygg i skolan och slippa bli utsatt för övergrepp och förnedrande behandling.

Ingen elev ska behöva skriva, som i det här brevutdraget: "Varför var det bara mig de retade och slog? Jag hatade allt vad skolan hette och ville inte gå dit. Där fanns mina plågoandar. De flesta morgnar under flera år vaknade jag med ångest. Redan på lågstadiet fick jag problem med sömnen. Det gick så långt att jag började sängväta."

Det som har förundrat mig i alla år är, att ingen vuxen person, ingen lärare eller så, har sett vad som pågått. De kanske har sett det – men har inte velat göra något åt det. Det tycker jag är hemskt. Människors liv kan faktiskt gå till spillo.

Den rektor som på sin skola – via sin personal – prioriterar någon annan uppgift före kampen mot våld, mobbning, kränkning och trakasserier och för vänskap och omsorg – är enligt min bergfasta uppfattning, inte bara på fel plats här livet. Han eller hon är också en riskfaktor när det gäller våra elevers fysiska och psykiska hälsa och bör snarast av huvudmannen fråntas sin skolledartjänst.

Christer Olsson

psykolog, kurator och författare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel
Annons