Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Egerbladh utforskar hjärnan

/

Birgitta Egerbladhs Dagar av sol och regn på Folkteatern i Gävleborg är en vetenskaplig och pedagogisk dansteaterföreställning av sällan skådat slag.

Annons

Föreställningen handlar om vad som händer när människans hjärna drabbas av störningar på varseblivningsförmåga, minne och det sinnesorgan som informerar hjärnan om kroppens hållning, dess balans och rörelser.

Det som är mest slående i den här föreställningen är ensemblespelet. Alla på scenen gör fina insatser men styrkan ligger i skådespelarnas samspel med varandra och att de, trots att de inte är dansare, har en väl utvecklad fysisk gestaltningsförmåga och stark känsla för rytmik. 

När scenljuset tänds sitter de sju skådespelarna på pinnstolar i en rad bredvid varandra. De är enkelt klädda i vitt, grått och svart, tittar rakt fram och börjar med att testa reflexer och finmotorik. Efter en stund blir rörelsemönstren alltmer yviga. Vi får se hur störningarna, det som neurologerna kallar bortfall, yttrar sig.

Med teater och dans som verktyg förmedlar ensemblen det kaos som uppstår hos de drabbade. Björn Johansson spelar en man som har fått en skada på hjärnans kommunikation med balanssinnet. Det gör att han inte kan gå rak utan går lutad snett åt ena sidan. Men med ett vattenpass monterat i glasögonen kan han plötsligt gå rak.

Mats Jäderlunds rollfigur kan inte sätta på sig sin sko för han tror att den är hans fot. Anna Andersson spelar en kvinna vars vänstra synfält fallit bort. Hon ser inte det som står till vänster på bordet men har löst problemet genom att skaffa sig en vridbar stol. När hon snurrar åt höger kan hon se mer.

Martin Pareto undrar vad det är för ett ben som ligger bredvid honom där i sängen, och försöker förtvivlat rycka bort sitt eget ben.

Det är roligt men i botten finns en underton av sorg och förtvivlan.

Egerbladh och ensemblen har låtit sig inspireras av Oliver Sacks bok Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt och gestaltar fallbeskrivningar ur boken. Även långa textsjok ur boken citeras. Resultatet blir en bruksteater om neurologiska hjärnskador som faktiskt griper tag och ger en rent fysisk upplevelse av hur det kan vara att ha en sådan. Som att väggarna viker sig. Vid ett tillfälle sker just det, bakom Anna Andersson. Det obegripliga blir mer begripligt. För visst är det svårt att förstå hur grundläggande funktioner som att kunna ta på sig en sko bara kan upphöra. Samtidigt säger det en del om vad det är att vara människa.

Att tempot inte är särskilt högt kan ha med ämne och upplägg att göra, men föreställningen känns lång och borde kunna kortas.

Scenografin är enklast möjliga: ett trägolv, en fond av trä, pinnstolar och små träbord. I andra akten har det kommit upp brunt omslagspapper på fondväggen. Det används för att skapa ljudeffekter i en kaosscen mot slutet av föreställningen. Den mesta musiken är inspelad men skådespelarna har en återkommande melodiös men ordlös sång som ger välbehövlig återhämtning.

Karin Kämsby

Mer läsning

Annons