Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dyrt att inte satsa förebyggande

/

Igår for en delegation - tre politiker och två tjänstemän - från Bollnäs kommun till Kina på skattebetalarnas bekostnad.

Annons

Men, som Ljusnan berättat tidigare, gjorde chefen för barn- och utbildningsförvaltningen Maj-Britt Karlsson, och chefen för lärande och arbete Jonny Engström, andra prioriteringar.

I rådande ekonomiskt kärva tider med besparingar på barn och unga ville de inte satsa pengar på en utflykt till Kina.

Kommunledningen har motiverat resan med att underlätta för företag att etablera kontakter med Kina och samtidigt försöka skapa andra former av utbyte.

Men mängder med affärskontakter och kulturella utbyten har skett utan inblandning av vare sig politiker eller kommunala tjänstemän.

Det här är bara det senaste exemplet på att det verkar finnas pengar i kommunen på vissa håll, medan andra områden tvingas spara. 15-miljonersköpet av SJ-området är ett annat exempel på detta.

Frågan är bara vilka kriterier som styr prioriteringarna och vem som har någon helhetssyn över vad kommunens pengar ska användas till.

Ytterst är det förstås kommunfullmäktige, men i praktiken är det ett fåtal personer som styr och driver beslutsfattandet.

Är exempelvis dessa beslutsfattare medvetna om barnens framtida samhällskostnad?

När barn far illa innebär det ju ett personligt lidande och ibland ett livslångt utanförskap. Men det verkar inte räcka med att konstatera att många barn far illa för att samhället ska prioritera barnen framför att satsa kommunala pengar på tomtköp, campingplatser och annat.

Det enda som möjligen biter på en del politiker är när man sätter en prislapp på någonting.

Det har några nationalekonomer gjort nu.

Mellan 12 och 15 miljoner kronor är prislappen för en ung människa som faller ur skolan.

Skolk kostar alltså. Mest för barnen själva, men den prislappen är förstås omöjlig att sätta.

Många förskollärare och andra lärare berättar att de tidigt ser, anar och ibland kan förutsäga vilka som kommer att hamna i riskzonen, men de saknar resurser att förändra utvecklingen.

När något gått snett finns det inget val. Då måste pengarna fram. Det är betydligt svårare att motivera ett förebyggande arbete. Vad tjänar man på det?

Skolverket har bett nationalekonomer räkna ut det. Som sagt i genomsnitt 12 till 15 miljoner kronor. För varje förlorad elev.

"Många av dem som i mellanstadiet och högstadiet börjar glida ur skolan, ramlar ur livslångt. Det leder till två kostnadseffekter: dels måste den personen försörjas av samhället, dels går vi miste om den personens produktionsförmåga", säger nationalekonomen Ingvar Nilsson till Svenska Dagbladet.

Om personen dessutom blir brottsling eller missbrukar drar kostnaden iväg till ett minst par miljoner årligen.

"Ställer vi det i relation till en dyr förebyggande insats så kostar den kanske några hundra tusen kronor. Vi behöver inte lyckas jättemånga gånger för att det ska vara en väldigt bra affär", säger Ingvar Nilsson.

Det bär emot att kalkylera på det här viset i kronor när det handlar om unga människor som riskerar att komma på glid. Men det är ändå viktigt att göra det eftersom politik handlar så mycket om hur vi ska använda våra skattepengar.

Och politikerna förstår i allmänhet ekonomiska argument. Men ibland hjälper inte ens det.

 

 

 

Mer läsning

Annons