Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Disney hyllar Disney

Bosse K Pettersson ser en intressant om än välsockrad historieskrivning

Annons

Lite socker (originalet anger a spoonful) i botten så går medicinen ned. Visst. Och med en sjuhelsickes massa socker på duken går biljettintäkterna upp.

Som i fallet Mary Poppins, som 1964 blev en filmpralin som drog jättepublik världen över och skänkte såväl Oscarstatyetter som en helt ny prestige och tyngd åt Walt Disney.

Hur denna succéartade sirapisering av den älskade barnboken gick till, skildras för närvarande på biograferna i en – just det – Disneyfilm.

Vinnarna skriver historien, heter det ju.

Med andra ord borde vi kanske inte chockeras över överdoseringen av sötningsmedel, när Disney i Saving mr Banks tar sig för att berätta om hur striden den gången stod mellan bokens författarinna P.L. Travers – spelad, med den stiffaste av överläppar av en formidabel Emma Thompson – och en älskvärt jovialisk Walt Disney (Tom Hanks).

Disney hade, för att uppfylla ett löfte till sina döttrar, ägnat 20 år åt att försöka övertala Travers om att få göra film av hennes bok, men ständigt fått nobben. 1961 förmådde dock dalande försäljningssiffror och en allt besvärligare pekuniär situation författarinnan att ta flyget över från London till Hollywood för att åtminstone diskutera saken. Och meddela att hon absolut inte ville se några animerade figurer i Mary Poppins och att filmen absolut inte fick bli en musikal. Vilket den förstås blev. Med tecknade, dansande pingviner.

P.L. Travers slogs med näbbar och klor mot en Disneyfiering av sin bok. Och det är den striden som nu Disneyfieras i Saving mr Banks.

Framför allt i på tok för många motljusscenerier från Travers uppväxt i Australien, med en avgudad, alkoholiserad far och en mor driven allt längre in i förtvivlan. Här ska vi, menar manusförfattarna Kelly Marcel och Sue Smith och regissören John Lee Hancock, förstå inte bara bakgrunden till Mary Poppins-berättelsen, utan också till P.L. Travers kärvhet och oförmåga att se omvärlden med Walt Disneys visionära ögon.

Betydligt mer sälta hittar vi i de utmärkt underhållande manuskonferenserna på Disney Studios, där Travers drabbar samman med bland andra bröderna Richard och Robert Sherman (Jason Schwartzman, B.J. Novak), skapare av de sånger Julie Andrews och Dick van Dyke skulle komma att odödliggöra. När Travers, i ett ännu ett nyckfullt försök att sätta käppar i hjulet för den vulgära amerikaniseringen av hennes barnjungfru, plötsligt förbjuder all användning av färgen rött i filmen, är det kanske inte så underligt om våra sympatier börjar glida över till den andra sidan.

Och till slut blir Saving mr Banks möjligen ett test på vår egen motståndskraft mot socker på film. Själv kan jag ganska lätt stå emot sentimentaliteten och den mer än lovligt förenklade psykologin i barndomsåterblickarna.

Men i helsicke jag lyckas hålla ögat torrt när Paul Giamattis oändligt vänlige limousinchaufför fyrar av sina leenden mot sin brittiska passagerare.

De tårar P.L. Travers själv fällde på Mary Poppins-filmens galapremiär, ska dock inte ha varit av rörelse. Utan av ilska över de förbaskade animerade, dansande pingvinerna.