Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dimridåer som ska dölja motsättningar

/

Hur kan ett politiskt parti kräva att Sverige ska lämna EU och att EU ska upplösas, och samtidigt kräva att Sverige ska vara en aktiv medlem i EU och att EU:s ställning som en union ska stärkas?

Annons

För normalt tänkande människor är det omöjligt att omfatta dessa båda ståndpunkter samtidigt. Men för Vänsterpartiet med Lars Ohly i spetsen verkar ingenting vara omöjligt.

Bara han och partiet kan få in en fot i Rosenbad.

Nyligen presenterade de rödgröna partierna en överenskommelse om EU-politiken. Men den lägger snarare ut dimridåer än visar någon färdriktning.

Meningen var att visa upp en enig politik i en fråga där vänsteroppositionen i själva verket är djupt splittrad.

Inte minst i den grundläggande frågan om Sverige ska vara med i EU eller inte.

Socialdemokraterna säger ja till EU, även om det internt råder mycket delade meningar. Exempelvis toppades partiets valsedel till Europaparlamentet 2009 av EU-negativa Marita Ulvskog som röstade nej till Sveriges medlemskap 1994.

Miljöpartiet "accepterar" numera EU, men partimedlemmarna är fortfarande minst sagt EU-skeptiska, för att inte säga uttalade EU-motståndare.

I Miljöpartiets partiprogram, som antogs så sent som 2010, står det nämligen att "vi vill att Sverige ska lämna EU".

Vänsterpartiet vill som sagt att EU ska upplösas. Det har kongressen beslutat.

"Vänsterpartiet kräver att EU upplöses. En viktig del i en sådan process kan vara att länder väljer att lämna unionen. Det är ett av skälen till att Vänsterpartiet arbetar för ett svenskt utträde ur EU", står det i partiprogrammet.

Men utan några nya kongressbeslut sätter nu Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson sina namn under en uppgörelse som säger att Sverige ska vara en aktiv medlem i ett EU som ska stärkas.

Det här påverkar trovärdigheten i hela uppgörelsen. Och trovärdigheten för de rödgrönas politik.

I synnerhet om man minns Mona Sahlins kloka ord i en intervju i Svenska Dagbladet för ett par år sedan.

"Man kan inte skilja någon politisk fråga från den europeiska unionen. Vi är med i EU, och varje regering måste med hull och hår kunna gå in i samarbetet. Då är det förstås problem, för att uttrycka det milt, att samarbeta med partier som tycker att vi ska lämna det där. Vilken trovärdighet ger det?"

Ja, just det, vilken trovärdighet ger det?

Nu är hon och socialdemokratin vid den punkt när partiet ska samarbeta med Vänsterpartiet och Miljöpartiet som har kongressbeslut på att Sverige ska lämna EU och att EU ska upplösas.

Inte menar väl de rödgröna partiledarna att deras interna överenskommelse sätter demokratiska kongressbeslut i en sådan tung och viktig fråga ur spel? Vad är det i så fall för syn på demokrati?

Det mesta tyder på att Miljöpartiet och Vänsterpartiet lägger ut dimridåer om EU. Och att deras omsvängning – som inte är demokratiskt förankrad – bara handlar om politisk taktik.

Mot de rödgrönas EU-dimridåer står alliansens entydiga och klara EU-stöd. Inte okritiskt, men sedan alliansregeringen tillträdde har Sveriges röst i EU blivit både tyngre och tydligare.

Helt klart är det Socialdemokraterna som satt dagordningen för de rödgrönas EU-politik.

Men frågan är vad Miljöpartiets, och i ännu högre grad Vänsterpartiets, kärnväljare säger.

Och vad som händer om de rödgröna ska bedriva en gemensam utrikespolitik.

Det är säkrast att se till att de inte får chansen.

Mer läsning

Annons