Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dikt för världens fortbestånd

/

Annons

Efter postmodernismen kommer återuppväckt romantik, avsänd från Oslo. En poet som framhärdar i att världen är avläsbar och åtminstone tillfälligt förståelig. En dikt med klang av klassiska versmått som skannar av en gräll samtid där allt tycks falla sönder.

Håkan Sandell heter den motvalls färdande som skriver vackert om allt fult, men aldrig så vackert att det börjar ljuga. "Gyllene dagar" lyder den fullständigt otidsenliga titeln, utan minsta antydan till postmodern kväkning. Istället är perspektivet vittfamnande, scenen apokalyptiskt invävd i undergångens dimmor och dån. De långa perspektiven diktar, och man kunde vara i Londons 1700-tal, i syndens bibliska Babylon eller helt enkelt i Oslos snålkalla horkvarter. Är det Spenglers förskräckelse som styr pennan, eller uppstår Uppenbarelseboken ständigt på nytt?

"Ett nytt år med ingenting i mitten, nolla/ står bredvid nolla, och vitt i vitt skiftar/ det monokroma landskapet, förtrollad/ tävlar värdestegringen med tomhetssiffran/ som rymmer Alltet i en anspänd droppe".

Det är ju otroligt, enkelheten och insikten, tänk att dikt faktiskt kan utsäga det meningsfyllda. En nyårsdikt där champagnekorken smäller av mitt i "anfrätta ruiner" och framtidshopp med "urholkade ryggar". Är vi så långt nere i vår förtvivlans skepsis nu, att det börjar vända? Är det dags att återvända till diktarna, eftersom de just vänt oss ryggen? Håkan Sandell får mig att tro det. Får mig att tro att dikt fortfarande är möjligt, att det finns ackord som inte prövats, men som vill bli upptecknade.

Jag är nöjd, en enda röst, från en närbelägen exil, strax intill. Livet kan fortsätta, "sopranens sång/ extatisk, blir recitativ tenor och vardagsdagar/ med tillväxt, framsteg, stilla undergång".

Jan-Olov Nyström

Mer läsning

Annons