Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Diana utmanar det omöjliga

Skaparen av Elefantgristapiren på Norrtullskolan, Diana Andersson, är konstnären som inte bara utmanar det omöjliga, utan även det normala. Hon bor i Taggatorpet utanför Delsbo utan varken el eller vatten.
- Jag tycker om när det nästan ta me fan är omöjligt, men det går ändå, säger hon.

Annons

För ett och ett halvt år sedan fick Delsbokonstnären Diana Andersson uppdraget att göra ett konstverk till Norrtullskolan. Det skulle vara brandsäkert, barnen skulle inte kunna göra illa sig på det, och det var inom ramarna för en begränsad summa pengar.
- Jag ville göra något som jag själv skulle velat se när jag gick i skolan, säger Diana.
Själv upplevde hon att mycket var på låtsas i skolan, och därför tyckte hon det var viktigt att skapa något som var på riktigt och att använda råa, brutala material. Man skulle kunna både ta och sitta på skulpturen. Diana minns själv att det var viktigt att det fanns bra ställen att hänga på i skolan, en slags fristäder. 

Hon började skissa på en storskalig skulptur som senare skulle kallas Elefantgristapir, och gav sig ut och letade järnskrot bland annat i containrar, som sedan svetsades ihop till en stomme. Allt tog inte mer än fyra månader, och det berodde till stor del på att Diana är väldigt skicklig med järn, och på att hon hade vänner som ställde upp och hjälpte henne med de allra tyngsta bitarna i processen.
- Jag tycker om när det nästan ta me fan är omöjligt, men det går ändå, säger hon.
Färdig väger Elefantgristapiren runt 700 kilo och det var ett stort jobb att bara få den på plats i Norrtullskolans entré. Den har ett vemodigt uttryck i ögonen, och man kan inte undgå hur mycket känsla som lagts i den. När man ser Dianas fotodokumentation av arbetsprocessen slås man av hur skapandet av Elefantgristapiern liknar en återupplivning. Hur högafflar, grova kättingar och annat järn byggs ihop till ett rostfärgat skelett. Som från en elefant som länge legat död länge i en sandig och torr öken. Och sedan, innanmätet som byggs upp inifrån, i form av flera hundra kilo betong, och sist av allt det yttersta lagret av hud som putsats ner så skelettdelarna sticker ut och bildar ett väldigt snyggt men samtidigt lite groteskt mönster i djuret. 

- Det symboliserar den polerade ytan, som är det lite fula i oss, det pålagda som liksom inte ska få synas. Den visar hur människan ofta är tillrättalagd, säger Diana.
Ett foto föreställer hur Elefantgristapiren i skydd av ett rött täcke lyftas med kedjespel upp på en släpvagn för att skjutsas från Dianas hem i Delsbo till Söderhamn. Man känner sympati för djuret, som står där, hjälplöst, på väg hemifrån, till skolan. Ett av de mål Diana hade var just att den skulle vara ömhetstörstande och vädjande.
- Jag hoppas att många kommer klappa den så den får patina av barnens handsvett och fettiga fingrar, säger hon.
Att saker tillåts förändras på ett genuint sätt är viktigt för Diana. Hon pratar om städer i Italien och Danmark där man inte river för att bygga nytt utan istället klämmer in de nya behov som uppstår i trånga gränder, ovanpå tak och mellan byggnader. Det nya och gamla sida vid sida. Det ger en mer autentisk och levande känsla än när man bara byter ut allting mot nytt hela tiden. Hon gillar Delsbo för att många av husen är bevarade och vackra, och för att man ofta byggt dit lite opassande verandor eller redskapsbodar när det behövts. Hon är kritisk till det svenska som ofta är så välordnat. Det blir som kulisser, som i en Sköna Hem-katalog, menar hon. 

Diana är född och uppväxt i Stockholm, men tröttnade på staden 1993 och flyttade till Taggatorpet i Delsbo, som hon haft som lantställe sedan 1988.
- Att köpa Taggatorpet var ett av de smartaste dragen i mitt liv, säger Diana.
Runt omkring henne är väggarna fulla med bilder, i fönstren hänger svarta mormorskängor i skinn, glasprismor och pärlhalsband, i hörnet knastrar en vedeldad spis som Diana säger är husets hjärta. En kanna vatten kokar upp och hon blandar starkt kaffe i ett par koppar. En stor gul katt stryker omkring i soffan. Diana tänder ännu en cigarett, och luften i det lilla rummet fylls av rök.
Någon el har hon inte inkopplad, det skulle bara stressa henne, säger hon.
- Jag har haft teve och kunde inte sluta titta. Det blev som en drog. Man kan åka förbi en jättefint ställe en sommarkväll klockan åtta och inte se en enda människa. Och innanför fönstren ser man ett blickande blått ljus. Det är betryckande, säger Diana och menar att många spiller timmar av sin livstid varje dag på att se på teve, där man mest intalas en massa dumheter som till exempel vad som förväntas av en så kallad ”normal människa”. Diana har ofta mött folk som är rädda för hur de ska uppfattas av andra om de avviker från normen. 

- Det är många som tror att de ska uppfattas som konstiga om de gör något ensamma, till exempel. Många vågar ju inte ens gå och ta en kopp kaffe själva mitt på ljusa dan. Jag har aldrig varit rätt för det, säger hon. Istället kan jag vara rädd för andra saker. Som att ringa myndigheter eller söka ett jobb. Alla har olika lik i sina garderober.
När det blir mörkt lyser stearinljus upp Taggartorpet, och Diana oroas lite av att de blivit så dyra att köpa.
- Det ska var en sport att leva. Men samtidigt måste man kunna se en slags glamour i det enkla för att uppskatta det, säger Diana och pratar om frihetskänslan som trots allt finns i livet en bit utanför systemet.
Många slutar med konst efter utbildningen, och börjar jobba på en reklambyrå eller något sånt istället. Diana menar att det aldrig var ett alternativ för henne.
- Jag pallar inte ett sju till fyra-jobb. En del frågar hur det är att leva utan el och vatten inomhus, och visst är det jobbigt ibland när det är trettio grader kallt, men det är värt det, säger hon.
När man lever för bekvämt krävs inte något av en, man förlorar sin kreativitet, sin uppmärksamhet på sådant som verkligen är viktigt.
- Som när man går ut för att hämta ved och ser stjärnorna på himlen, till exempel, säger Diana Andersson.