Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det ses som pengar i svansjön

Vi har förmodligen den politik vi förtjänar.

Annons

Kultur ska beröra, väcka tankar och gärna chockera. Därför inleds den här texten – som handlar om kultur – med en hyllning till Ryssland. Något det, med all rätt, är ont om just nu.

Låt oss backa bandet till OS-invigningen i Sotji. När man startar ett propagandajippo lyfter man fram sådant nationen är stolt över, och visst fick publiken höra namn som Gagarin och se symboler för Sovjetunionens industrier. Men det som dominerade, det som Ryssland verkligen ville visa omvärlden, var rysk kultur i världsklass. Klassisk musik, storslagna balettnummer och fantastiska cirkuskonster, varvades med hyllningar till ryska författare som Leo Tolstoj och uppträdande av operastjärnan Anna Netrebko.

Vad hade Sverige gjort i samma situation? Låtit några Astrid Lindgren-figurer studsa runt på scenen, med en Abba-bild i bakgrunden, samtidigt som en utgången Volvo och bokhyllan Billy rullat in på arenan, allt ackompanjerat av en lovsång till skog och natur?

Inget ont om vare sig Pippi Långstrump, svenska entreprenörer eller Waterloo, men skillnaden mellan Sverige och Ryssland säger mycket om vår syn på den så kallade finkulturen. Ryssland är stolt över sin. Vi struntar i vår.

Enligt tankesmedjan Timbros rapport Vad vill Alliansen med kulturpolitiken?, skriven av ledarsidans op-edskribent Lars Anders Johansson, som publicerades i onsdags, är det bara en femtedel av svenskarna som tycker att klassisk respektive nyskapande kultur är mycket viktigt. Nästan dubbelt så många – 37 procent – anser att traditionell svensk kultur och kulturarv är mycket viktigt, medan drygt hälften tycker att kultur för barn och unga är mycket viktigt.

Tur då att Alliansen har prioriterat just barnkultur och kulturarv. Synd att inte fler värdesätter att det skrivs romaner som Utvandrarna och spelas pjäser av Lars Norén.

Den gamla sanningen att man inte vinner några val på kulturpolitik, avspeglas i den praktiska politiken. Det är ingen slump att Moderaterna i Gävle – precis som S, C och KD i Örebro – säger nej till att kommunen ska bli en fristad åt en utsatt konstnär, bland annat med motiveringen att det kostar 300 000 kronor per år, utan att andas ett ord om vad fristadsförfattarna brukar tillföra det lokala kulturlivet. Samtidigt ställer sig Gävlemoderaterna bakom att bygga en ny fotbollsarena för minst 140 miljoner kronor.

Det vittnar om en inställning som genomsyrar en stor del av det svenska samhället. Investeringar i kultur ses som pengar i svansjön. Investeringar i arenor och elitidrott är innovativa framtidssatsningar. Därför kommer politiker undan med att bygga äventyrsbad för miljoner medan de lägger ner biblioteksfilialer.

Det senare är visserligen aldrig populärt. Samtidigt kan vi inte bortse ifrån att vi troligtvis har den kulturpolitik vi förtjänar.