Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det här är bara början

/

I går började valåret på riktigt. Det som ser ut att bli en hård, lång och bitvis smutsig valrörelse inleddes på onsdagen med en het och intensiv partiledaredebatt i riksdagen.
Att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) till stor del har saknats i svensk inrikespolitik det gångna halvåret, till följd av det svenska ordförandeskapet i EU, har påverkat den politiska debatten och gjort att alliansen har hamnat på defensiven.

Annons

Därför var det välkommet med den offensiva attack som Reinfeldt i går riktade mot oppositionsledaren Mona Sahlin (S) och hennes rödgröna koalition.

Statsministern påpekade i debatten att alliansen har visat förmåga att förebereda sig inför val och att föra Sverige igenom svåra utmaningar och en finanskris av stora mått. Och att mot alliansen står ett vänsterexperiment som går fram med fusköverenskommelser som inte är färdiga. Som helt enkelt inte är mogna uppgiften att ta det ansvar som krävs av en regering.

Mona Sahlin var naturligtvis av en helt annan åsikt. Hon menade i stället att Reinfeldt och regeringen inte tar ansvar för effekterna av den förda allianspolitiken. Hon menade att regeringens politik har inneburit att budgetöverskott lett till underskott, att jobben inte har blivit fler utan färre och att utanförskapet har blivit större i stället för mindre.

Att det inte är alliansregeringen som har orsakat den globala finanskrisen med den efterföljande lågkonjunkturen låter Sahlin naturligtvis bli att berätta. Fast med en sådan ärlighet skulle det vara betydligt svårare att kasta skit på alliansen, därför ingår det inte i den socialdemokratiska strategin.

Dessutom ekar kritiken mot regeringens ekonomiska politik väldigt ihåligt när man studerar de alternativa budgetar som de rödgröna partierna presenterat.

Kritiken mot jobbskatteavdraget är direkt patetisk eftersom Socialdemokraterna, liksom Miljöpartiet, accepterat tre av fyra steg i reformen. Endast i det fall S och MP ansluter sig till Vänsterpartiets krav på att helt slopa jobbskatteavdraget blir kritiken trovärdig. Men då blir det också en ordentlig skattechock som väntar landets löntagare i det fall det blir en rödgrön regering.

Det finns med anledning av detta också skäl att lyfta fram Centerledaren Maud Olofssons påminnelse från riksdagsdebatten om att skattepengarna är skattebetalarnas och inte statens. Att det är skattebetalarna som finansierar välfärdsstaten och inte tvärtom. Därför går det heller inte att påstå att regeringen lånar till skattesänkningar.

Det här är något som de rödgröna partierna har oerhört svårt att förstå.

Fast de vill ju heller inte inse att de skattesänkningar som regeringen genomfört har resulterat i fler arbetstillfällen. När Olofsson i debatten, med hänvisning till en rad ekonomiska experter, hävdade att jobbskatteavdraget ger 88 000 nya jobb viftades detta bara bort av Sahlin. Vad Riksrevisionen, OECD och Finanspolitiska rådet har kommit fram till var inte mycket värt i Sahlins ögon.

I stället hänvisade hon till sina 25 år av erfarenhet från riksdagen och flertalet S-regeringar, och tycktes mena att det skulle tala för sig själv.

Och det gör det ju förvisso. Men inte till hennes fördel.

Mer läsning

Annons