Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det handlar om att ge och ta

Hur är det egentligen att tvingas fly från det land du fötts och vuxit upp i, där du planerat att bo resten av ditt liv precis såsom dina föräldrar och deras före dem? En flykt som dessutom placerar dig i ett land där kulturen är helt olik din egen. Antagligen en knepig situation och säkert mycket mer traumatisk än vi trygga nordbor någonsin kan föreställa oss.

Annons

HudikNytt träffar 31 åriga Meho Medic som tillsammans med sina föräldrar och två syskon flydde från krigets Bosnien i det forna Jugoslavien för att slutligen hamna i Sverige.  Sedan några år tillbaka är han färdigutbildad polis, gift med ungdomskärleken Helena och pappa till Elvira 1,5 år. För tillfället är han föräldraledig och har så varit sedan dottern bara var någon månad gammal.
Det har nu gått många år sedan den nattliga och dramatiska flykten från byn Sanica i Bosnien. En by med tiotusen invånare där ungefär hälften bestod av ortodox/kristna bosnier och den andra hälften av muslimer. I början av nittiotalet hade de inbördes konflikterna mellan de olika religionstillhörigheterna börjat tätna och den etniska utresningen stod för dörren.
I byn Sanica tog de ortodoxa/kristna bosnierna makten och drev ut sina landsmän, muslimerna, och eftersom familjen Medic tillhörde den muslimska delen av befolkningen drabbades de hårt. 
– Pappa och jag var ute och gick då vi plötsligt blev stoppade av några soldater utrustade med kalaschnikovs.
Pappan greps och placerades i koncentrationsläger. Meho själv undslapp med bara en hårsmån. 
– Det var otroligt nära. Jag var lång och välutvecklad och soldaterna såg på mig som en vuxen man. När de till slut insåg att jag fortfarande var ett barn lät de mig gå. Där stod jag sedan och såg på hur de for iväg med min pappa.
Det var startskottet för familjen Medics uppbrott från Bosnien. Konflikten i landet intensifierades och den muslimska befolkningen i Sanica drevs bort från den mark de trampat i tusentals generationer. De skeppades iväg i lastbilar, bussar och bilar, med endast någon väska med sig som påminnelse om det liv de lämnade bakom sig. Flera mil senare släpptes de av mitt i stridslinjen högt uppe på ett fjäll, för att till fots försöka ta sig vidare ner mot närmaste stad trettio kilometer längre ner. 
– Jag har många svarta hål och minnesluckor från den här vandringen, från kriget överhuvudtaget, berättar Meho. 
– Men jag minns hur de försökte råna oss och hur jag fick en kalaschnikov upptryckt i bröstkorgen. Allting var så himla overkligt och den psykiska pressen var enorm. Kanske är därför som minnet sviker, säger Meho eftertänksamt på en svenska som endast skönjer en förnimbar brytning.


Fadern befrias
Den splittrade familjen bestående av mamman, storasystern och den 14-årige Meho tog sig vidare till staden Riieka i Kroatien där storebrodern bodde och arbetade. Där hade kriget blåst förbi och brodern lyckades ordna en tillfällig bostad åt sin mamma och sina syskon. Tankarna på fadern som de lämnat bakom sig i ett koncentrationsläger någonstans i Bosnien var förstås många och plågsamma. 
– Det tog nästan en månad innan vi fick reda på var han befann sig. Och några månader senare upptäcktes lägret turligt nog av Röda Korset och vi kunde återförenas.
Det var efter intensiva påtryckningar från omvärlden som Mehos pappa frigavs tillsammans med många andra fångar. Vilka plågor han fått utstå under fångenskapen vet inte han exakt, då fadern ogärna ville berätta. 
– Men jag vet av andra att tortyr av varierande grymhetsgrad var en del av deras vardag.
Som politiska flyktingar och med färdigt uppehållstillstånd tog sig den återförenade familjen vidare till Sverige. Där hamnade de först på Kolmårdens hotell, innan de slutligen slussades vidare tillsammans med ett par andra bosniska familjer till Hudiksvall.

Blev kär
Hur var det då att komma till Sverige? Vad tänkte du egentligen? 
– Jag vet inte! Allting gick så fort. Det ena avlöste det andra och det var bara att flyta med. Jag var förstås otroligt lycklig över att ha fått tillbaka min pappa. Att jag sedan satt på ett flyg på väg till ett okänt land var något av en bisak.
I mars 1993 började Meho åttan på Östra skolan. I Bosnien hade han avslutat den åttaåriga grundskolan vilket innebar att han åldersmässigt egentligen var ett år äldre än klasskamraterna i den svenska klassen.
Men kunde du göra dig förstådd? 
– Tack och lov hade jag läst engelska hemma i Bosnien så det gick ganska bra. Sedan tog det faktiskt inte så lång tid för mig att lära mig svenska.
Något år senare började han gymnasiet på det naturvetenskapliga programmet, och det var också där han träffade Helena. En kärlek som skulle visa sig komma och gå under de närmaste åren. 
– Vi blev tillsammans under vårterminen i ettan. Sedan åkte Helena till USA och vi kom ifrån varandra, för att sedan åter bli ett par då hon kom hem och så där höll det på. 
– I vissa avseenden var jag otroligt brådmogen, medan jag var väldigt omogen i andra. Jag hade ju i precis återfått mitt liv och mer än så kunde jag nog inte ta in. Motivationen svek på många plan, berättar Meho. 
– Jag har till exempel alltid haft lätt för att lära, men på något sätt kunde jag kunde inte tillgodogöra mig utbildningen, varken på gymnasiet eller senare under lärarutbildningen på Uppsala universitet. 
– Jag kände mig helt enkelt rastlös, orolig på gränsen till utbränd. Kanske var det en reaktion på vad jag varit med om. Hur som helst gick det självklart igen i relationen med Helena.

Polisutbildning och återvunnen kärlek
Först i tjugofemårsåldern beskriver Meho sig själv som så pass mogen att han började få perspektiv på saker och ting. Under den tiden bodde Helena sedan flera år tillbaka i Umeå där hon parallellutbildade sig till idrottspedagog och dietist. Meho å sin sida hade hoppat av lärarutbildningen på Uppsala Universitet för att ändå hamna inom gebitet på en skola för barn med särskilda behov. 
– Trots att jag inte alls kände för läraryrket blev jag ändå kvar under fyra år. Det var en jobbig men otroligt lärorik period. Kanske var det där jag lärde känna mig själv. Det var i varje fall där som beslutet att söka till polishögskolan växte fram.
Valet var mer av praktisk karaktär än ett förverkligande av en inneboende dröm. 
– Eftersom jag inte ville sitta bakom skolbänken under flera år till, kändes den tvååriga polisutbildningen rätt så idealisk.
I samma veva flyttade Helena tillbaka till Uppsala och de båda beslutade sig för att försöka en sista gång. Livet började sakta men säkert stabilisera sig och Meho trivdes både privat och på polishögskolan. 
– Så blev vi med barn och då kände vi att vi ville hem till Hudiksvall igen, berättar Meho.
Paret flyttade och Meho påbörjade sin aspiranttjänstgöring på Hudiksvalls polisen. Den höggravida Helena fick samtidigt en timanställning som dietist på sjukhuset fram till nedkomsten av dottern Elvira i oktober 2007. Men känslan av att inte ha ett fast arbete att falla tillbaka på då föräldraledigheten väl var till ända stressade henne. Så när en av de få lediga dietisttjänsterna i Hälsingland dök upp, sökte Helena tjänsten som låg i Bollnäs. 
– Vi pratade mycket om hur vi skulle göra. Elvira var ju så liten men vi kom överens om att göra ett försök.
Till en början pendlade Helena två dagar i veckan, samtidigt som den heltidsarbetande Meho såg till att vara hemma med den tre månader gamla dottern. Sedan gick flyttlasset vidare till Bollnäs, men eftersom de gärna ville återvända till Hudiksvall begärde Meho aldrig överflyttning. Istället blev han föräldraledig på heltid med Elvira.
Kasten var tvära. Redan ett par månader senare fick Helena ett vikariat som dietist på Hudiksvalls sjukhus. 
– Så det var bara att packa kartongerna igen, och eftersom vår gamla lägenhet fortfarande stod tom var det bara att flytta in igen, skrattar Meho.


Pappaledighet ett självklart val
Nu väntade ett halvår av pappaledighet för Meho. Men med tanke på att det inte är alldeles självklart ens för dagens svenskfödda pappor att vara ta ut den tiden med sina barn, undrar man onekligen hur tankarna gick hos den bosnienfödda Meho med rötter i en klart mer ojämnställd kultur? 
– Jadu. I Bosnien finns nog inte ens begreppet pappaledighet. I ärlighetens namn har jag aldrig hört talas om en bosnisk man som varit hemma för att ta hand om barnen medan mamman arbetar.
Men det satte inga käppar i hjulet för Meho. Det var överhuvudtaget ingen stor sak för honom att gå in i ett traditionellt sett kvinnodominerat åtagande. 
– Ända sedan jag kom till Sverige har jag fått anpassa mig till saker och ting. Jag har lärt mig att man löser saker tillsammans. Hur svårt kan det vara egentligen? Det här var viktigt för Helena, och det som är viktigt för Helena är viktigt för mig. Hon är underbar och jag älskar henne så mycket. En annan gång kanske det är tvärtom. Det handlar hela tiden om att ge och ta.
Var det inte någon av dina bosniska släktingar som reagerade då? 
– Nej, det har gått jättebra. Det är klart att de kanske höjde på ögonbrynen eftersom det var något nytt, men aldrig ett ont ord, tvärtom. De har varit otroligt öppna överlag. Jag menar jag och Helena bodde ihop och fick barn innan vi var gifta, och det är inte riktigt okej hemma i Bosnien, även om det blivit lite mer liberalt med åren. Men så tillhör mina släktingar också den mer sekulariserade delen av muslimerna, vilket gör att de inte håller så hårt på religiositeten
Allt låter så självklar för dig. Finns det inga kulturkrockar eller sådant du saknar från Bosnien? 
– Det är klart att det gör, menar Meho. Jag kan till exempel sakna det spontana sättet man umgås på Bosnien. Det är inte så formellt liksom. Du kan inleda en konversation med i princip vem du vill utan att det blir konstigt.
Han menar att man överlag umgås i mycket större sällskap, hela släkten och inte bara syskon och föräldrar. Barnen har dessutom ett tämligen stort ansvar för sina äldre släktingar. 
– I Bosnien är det oftast sönerna som tar hand om mamman i fall pappan går bort. Och eftersom min bror bor i Göteborg och min syster har flyttat tillbaka till Bosnien, så har min mamma bara mig och Helena på nära håll, vilket innebär att vi träffas så gott som dagligen.
Till en början var den omedelbara närheten lite ovan för Helena. 
– Men hon har lärt sig förstå att vi gör så här i vår kultur, och att det är viktigt för mig. Helena är så fantastisk. Hon har till och med har lärt sig bosniska och det säger väl det mesta.
Även Elvira kommer att bli tvåspråkig. Pappa Meho talar bosniska med henne medan mamma Helena står för svenskan. Ett självklart och gemensamt val för makarna Medic.


Återvänder med blandade känslor
Även om Meho själv anpassat sig fullt ut till det svenska samhället så känner han ändå att han har två hemländer. 
– Jag har levt mer än halva mitt liv här i Sverige så det är här jag kommer att leva och bo. Men samtidigt är det otroligt viktigt för mig att hålla det bosniska arvet vid liv, så jag besöker Sanica med jämna mellanrum.
Men han återvänder med blandade känslor. 
– Ungefär hälften av alla dem man träffar är ju där i samma ärende som en själv, det vill säga på semester. Kriget tvingade mer än hälften av byns befolkning i landsflykt och de allra flesta har fortfarande sin hemvist någon helt annanstans. Därför får du ingen rättvis bild av hur livet egentligen är därborta.
Han menar att det dessutom är lite av en resa bakåt i tiden. 
– Det går knappt att jämföra Bosnien och Sverige. Bosnien är inte ens i uppbyggnadsfas längre. De pengar som pumpades in från omvärlden för återuppbyggnaden är borta. En del kom till sin rätt medan väldigt mycket hamnade i orätta händer. Korruptionen har lett till att befolkningen på något sätt har fastnat i misären och det är hemskt att se. 
– Framtidsutsikterna för de unga är dåliga och de allra flesta vill flytta utomlands efter avslutade studier och det är hemskt, säger Meho och lägger ned lilla Elvira som somnat under intervjun. 
Härnäst väntar inskolning på dagis då Mehos föräldraledighet snart är slut. 
– Det blir en ny och spännande tid i hennes liv och i vårt också. Men det går säkert bra, säger Meho med tillförsikt.
Och är lilla Elvira lika anpassningsbar som sin far Meho, ska det säkert inte vara några som helst problem.