Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det går inte att hålla tårarna tillbaka

Jag har gråtit i två dagar nu. Det går inte att hålla tårarna tillbaka. Till och med repriserna av Charlotte Kallas insats i OS-stafetten får tårkanalerna att jobba trots att jag sett loppet – den magiska upphämtning – ett tiotal gånger redan. Jag njuter av kraften i hennes åkning. Men mest av allt njuter jag att hennes oerhörda vilja att vinna. Att inte gå för ett brons – utan trots att det var långt fram ändå satsa på segern.

Annons

Jag sitter i soffan och letar en ställning som inte gör för ont. Skelettvärken har de senaste dagarna kommit smygande igen och det är svårt att sitta stilla för länge utan att det gör ont. Den sjunde cellgiftsbehandlingen mot cancern i min hjärna lider mot sitt slut, värdena kontrolleras en gång i veckan med två rör blod från armvecket.

Hårda underbara barnkramar gör ont, och jag spänner mig för att inte skrika till av smärta när de bästa jag har i livet kastar sig i min famn efter en vecka hos sin pappa.

Små, små blåmärken – inte bara i armvecken – präglar min kropp som blivit svullen av fyra månader med kortison.

Jag försöker trösta mig med att svullnaden i ansiktet har gjort det helt slätt – inte en rynka är kvar – och de som påpekar att jag ser så fräsch och ung ut (grymt mycket tack för alla de kommentarerna, förresten, jag blir så enormt glad!) och misstänker botox eller restylane kan glömma dyra skönhetsbehandlingar.

Kortison heter mirakelkrämen som gjort mig slät, men också svullen på ställen där det inte är lika klädsamt.

Men där jag sitter i soffan är det ingen som ser mig, och jag gråter inte för mig själv. Jag gråter för att Sverige tog ett OS-guld i en kamp där viljan klarade att pressa sig över gränsen från omöjligt till möjligt.

Charlotte Kalla gick ut 25 sekunder efter Finland och Tyskland, och på fem kilometers åkning skulle det egentligen vara omöjligt.

Det var det inte för en kvinna vars mod att pressa kroppen till max hade gett sig fan på att vinna.

I soffan ser jag inte bara Sverige ta den första OS-guldmedaljen i stafett för damer på 54 år, jag ser också vad som kan hända om man orkar gå för fullt mot smärtan, om man tror på sig själv.

Jag gråter en skvätt igen, och när jag rätar ut kroppen en tredje gång på femton minuter känner jag plötsligt en strimla av hopp och lycka stråla genom den.

Det finns mirakel.

Om man tror, kämpar och ger sitt allt, i vilken situation som helst i livet, kan en dröm bli sann även om oddsen är emot en.

Den 13 mars, ja, på min födelsedag, är det dags för en ny röntgen för att kolla matchresultatet mot tumören.

Jag suger i mig Kalla-styrkan genom ännu en repris på tv:n och med loppet på näthinnan ska jag också gå för seger.

PAMELA ANDERSSON från Hudiksvall är chefredaktör på ToppHälsa och bloggar om sin kamp mot hjärntumören på