Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det förlorade paradiset

Eva Ströms "Kniv och flod", är en lyriskt meditativ skrift om det ursprungliga och det konstlade. Om urkraften och fulländningen i det naturgivna, som det nyfödda barnet, ställt i konstrast mot det perverterade i kulturen, som könsstympning av flickor.

Annons

Det är någonstans i Edens ursprungsnejder, där ingen synd fanns, där alltet vilade i sin egen perfektion och människan själv rann upp som en sällsamt stark, men kanske inte paradisisk planta. Afrika alltså, slösande i sin rikedom och oöverträffat i sina förutsättningar, "Gud skapade himmelens fåglar på den fjärde skapelsedagen och för Sudan skapade han ettusen arter både för öknen och nilstränderna…"

Men som om inte paradiset vore fullkomnat nog måste alltså människan skära i skapelsen. Ström visar på könsstympningens obarmhärtiga anatomi och praktik, första sidan i hennes bok är en klinisk beskrivning av kniven som utför ingreppet. Det är obehaglig läsning och människan blir då närmast naturens förstörare, en begriplig koppling. Klok som hon är, komplicerar hon senare bilden med kniven som återställaren, det kirurgiska instrumentet för att bota och lindra. Ja, som bekant saknar instrument entydig moralisk bestämning.

En hel del anatomi, lyriskt-fysiologiskt besjungen. Jag blir inte klok på om jag tycker om det eller inte. Det är någonting i kroppsligheten som skorrar mot det upphöjda diktandet. Fulländad föddes kroppen säger Ström, men det är bara delvis sant. Kroppen bär förutsättningen för sin egen undergång, för sin skröplighet, för sin ofullkomnad. Det paradisiska är en dröm, den fullkomnade en illusion. Det är i den glipan det mänskligt kulturella frodas, tankarna på att fullända någonting genom att sy ihop en flickas könsorgan. Eller i våra västliga sammanhang, fylla på med mjukplast för att bekräfta skönhetsideal.

Nå, i detta fält skriver Eva Ström, med utblickar åt den unge Churchill, brev till mamma om sjutusen döda motståndare vid Omdurman, eller om Leni Riefenstahl och världens vackraste folk – nuba. Associativt elegant, poetiskt skönt, men det där skavande textljudet i Ströms bok blir jag aldrig riktigt kvitt.

Jan-Olov Nyström