Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det fanns de som varnade för krisen

/

Euro-samarbetet knakar i fogarna. Genom jättelika nödlån finansieras de statliga budgetarna i Grekland, Portugal och Irland. Ekonomierna i Spanien och Italien måste genomgå stålbad.

Annons

Befolkningen drabbas hårt. Massarbetslöshet, dramatiskt försämrade pensionsvillkor och andra nedskärningar i de sociala försäkringarna följer i krisens spår.

Vid sidan av internationella valutafonden är det främst innevånarna i Tyskland och Frankrike som fått ta på sig ansvaret att hålla de krisande euro-länderna under armarna. Men också andra medlemmar i valutasamarbetet måste bära en tung börda.

I takt med besluten om de ofattbart stora nödlånen växer det upp ett folkligt motstånd mot att betala för problem som skapats i andra euro-länder. Riksdagsvalet i Finland är ett exempel på hur legitimiteten för den gemensamma valutan undergrävts.

Det finns också en växande ilska över att banker och andra privata långivare än så länge hållits skadelösa. Mönstret känns igen från andra finansiella kriser. Privata kapitalförvaltare som högstämt hyllat marknadens frihet är de första att ställa krav på skattebetalarnas stöd då den finansiella krisen bankar på dörren.

Problemen inom eurosamarbetet är så stora att många bedömare spekulerar i att valutaunionen står inför sitt sammanbrott. Dit är vägen säkert lång.

Det finns så mycket prestige investerat i euron att de ledande politikerna är beredda att låta medborgarna i sina stater betala ett mycket högt pris för att bevara samarbetet.

Nu försöker de ansvariga politikerna kasta all skuld på de krisdrabbade staterna. Därmed hoppas man slippa diskutera de strukturella orsakerna till krisen. Nämligen att ett antal länder med vitt skilda ekonomiska förutsättningar har gått samman om en gemensam valuta- och penningpolitik.

Däremot ligger budgetpolitiken fortsatt på nationell nivå. Vilket innebär att räntorna sätts efter hur ekonomin går i de stora euro-länderna. Samtidigt som varje medlemsland själv avgör om budgetpolitiken ska vara stram eller expansiv.

Det har inte saknats röster som insiktsfullt pekat på att det i längden är omöjligt att låta de enskilda parlamenten bestämma över finanspolitiken. Om man ska arbeta med en gemensam valuta krävs det att ansvaret för skatte- och budgetpolitiken läggs på överstatlig nivå.

Detta är en för väljarna mycket svårsmält insikt. Därför har de ledande politikerna valt att försöka sopa det strukturella problemet under mattan. Så var det också i Sverige inför vår folkomröstning om euron.

Men det fanns enskilda politiker som hade kurage att gå emot den glättade bild som förmedlades av partiledningar och andra opinionsbildare. För detta fick de utstå kritik och i vissa fall nära nog mobbning.

För den som minns vår folkomröstningsdebatt framstår Leif Pagrotsky som den främste företrädaren för de politiker som hade integritet och mod att gå emot den massiva euro-propagandan i sitt eget parti. Han förutsåg de svårigheter som nu drabbar befolkningen i euro-länderna.

Det finns all anledning att lyfta på hatten för Leif Pagrotsky och andra klarsynta opinionsbildare. Han gick i spetsen då en klar majoritet av svenska folket såg till att hålla vårt land utanför ett valutasamarbete vars inneboende svagheter nu leder till stora påfrestningar för miljoner och åter miljoner medborgare i euro-länderna.

Mer läsning

Annons