Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det enda vi vill ha är reaktioner

Rapparna Robin LaMonde och Michel Björn vill utmana hip-hopsverige, som enligt dem mest består av kommersiellt skit.

- Vi vill göra motstånd genom att använda helt andra beats och texter som provocerar.

Annons

De två bröderna i Björnligan, Robin LaMonde, 20, och Michel Björn, 25, släppte 2007 sin första skiva. Nytt år ny rap. Den producerades i Studio 4 i Alfta av Johan Edman.
– Han hade fått nys om oss och frågade om vi ville göra en hel platta med honom, säger Robin.
Efter fyra intensiva månader blev den klar. Producenten har finansierat allt, och genom Border Music har de fått den distribuerad till många stora skivbutiker i landet.
– Vi har nekat skivbolag för att vi vill göra vår egen grej. De vill att vi ska låta på ett visst sätt. Vi jagar inte pengar och framgång. Det enda vi vill ha är reaktioner från hip-hopsverige, säger Michel.
De är kritiska till hip-hopscenen i Sverige som de menar är för kommersiell och likriktad. – Det kommer mest skit, säger Michel. Vi vill göra motstånd genom att använda helt andra beats och texter som provocerar.
De ser på musik som en konstform och vill visa sin inställning genom att göra experimentella låtar. En korsning mellan trance och hip-hop, med inslag av ska-piano och reggaebeats. Utan influenser, med inspiration av varandra. Flera som hört skivan tycker att den är alldeles för ”spacead”, men de har också fått många goda omdömen.
– Vi har fått höra att vi är modiga som tar hip-hoppen till en ny nivå, säger Michel.

Robin och Michel började med musik tidigt, först på var sitt håll. Det var mycket aggressiv rap i början.
– Vi har gått igenom alla stadier. Först handlade det om att ta reda på vad man egentligen ville, sedan blev det en del storytelling. Nu vet vi vad vi vill göra, säger Robin.
2005 bestämde de sig för att gå ihop och bilda Björnligan. De vill att hip-hop ska väcka känslor hos folk och utmana det man är van att höra. Texterna skriver de tillsammans. De dissar och skryter, leker mest. Hip-hop ska vara kul, menar Robin.
– Vi kan ju inte skriva om förortsliv, det är inte vi, säger Michel.
Robin håller med om att rap nästan alltid förknippas med förort, och det är trist, säger han.
– Just det, var är bonn-rappen idag? säger Michel.
Men Michel och Robin växte själva upp i Nacka utanför Stockholm. Då lyssnade alla deras kompisar på hip-hop. Det var Two Pack, Latin Kings, 50 cent, Just D och Ken.
– Jag minns när jag hörde Petters första album 1998. Det var då jag bestämde mig för att bli MC, säger Michel.
– När vi gick i högstadiet kändes det fresh med baggy jeans och huvtröja, säger Robin.


Bröderna flyttade till Söderhamn hösten 1997. Då var det inte så vanligt med hip-hopstil här. Det har alltid varit mer hårdrock i Söderhamn.
– När man kom med sin kromade trickcykel och NY-keps var man udda. Alla kollade på en och funderade vad man för blatte, säger Robin och skrattar.
I början kändes det inte så kul, allt de såg var en ödslig stad och en massa skog.
– Men nu känner man sig som söderhamnare. Hip-hopkulturen har blivit mer eller mindre etablerad här. Det finns många lokala förmågor som är duktiga och borde få en chans att slipas, säger Robin.
Björnligan hoppas på många livespelningar framöver. Det kommer vara något att se för alla, till och med för hårdrockare, tror de.
– Jag säger inte att vi är bäst, men det är ingen som har bevisat motsatsen, säger Michel Björn.