Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Det bästa var att få lära känna sig själv"

Hon är utbildad sångledare och har själv uppträtt på såväl stora som små scener. Dessutom har hon en grundläggande militär utbildning i bagaget. Under tiden som rekryt i Marma tvingades Lina Olofsson från Tallåsen bland annat konfronteras med sin största rädsla.

Annons

Lina Olofsson från Tallåsen har tagit sånglektioner sedan hon var liten. Och efter studenten från Slottegymnasiets estetiska program med musikinriktning, hoppade hon direkt på en sångledarutbildning. Att sång och musik är en viktig del av hennes liv är inte svårt att förstå. Men Lina har betydligt fler intressen än så.

Några månader efter sin student var hon exempelvis rekryt på den militära grundutbildningen, GMU, i Marma utanför Gävle.

– Det kan bli så när man är intresserad av många olika saker, säger hon.

Lina är uppväxt med sin pappa, som genom åren berättat mycket för henne om lumpen. Och det var något som väckte hennes intresse.

– Jag kanske inte är så stor, men jag är väldigt envis och jag kan prata för mig. Det var ingen som trodde att jag inte skulle klara av GMU, berättar hon.

Och att vara utomhus, träna hårt och tillbringa mycket tid i skogen är något som Lina alltid har gjort. Det var med andra ord ingen slump att den militära utbildningen skulle passa henne perfekt. Med stor entusiasm berättar hon om månaderna i Marma.

– Det bästa var att få lära känna sig själv, säger hon.

Flera av hennes berättelser från utbildningen handlar om hårda fysiska utmaningar, som när hon och de andra rekryterna gick oavbrutet i 13 timmar. Och om långa perioder utan mat och sömn. Det låter jobbigt, men hon pratar om det med glädje.

– När man känner nu orkar jag bara inte mer, nu vill jag ge upp, men så klarar man det ändå, det är något man växer av. Jag kommer aldrig glömma det. Och jag skulle lätt göra om det, säger hon.

Men en händelse skiljer sig från de andra. Lina befann sig då med de andra rekryterna i Stockholm. En morgon hade de fått order om att infinna sig på en specifik plats. Väl där väntade en man med klättringsutrustning. För Lina som lider av höjdskräck var det en allt annat en trevlig syn. Och värre skulle det bli.

– Vi fick veta att vi skulle klättra upp för ett höghus på en brandstege, berättar hon.

Nästa steg var att hasa sig över från en byggnad till en annan med hjälp av en brandslang.

– Jag var så otroligt rädd, jag hade verkligen panik. Det var det värsta jag någonsin gjort, säger Lina.

Men trots att hon var skräckslagen klarade hon av uppgiften. Efteråt fick hon höra att hon borde vara stolt över sig själv som tog sig igenom det. Men det skulle dröja flera veckor innan hon kunde se tillbaka på händelsen på det viset.

Däremot avskräckte knappast höjdskräckskonfrontationen henne från ett fortsatt yrkesliv inom militären. I dag jobbar hon som personlig assistent inom kommunen och trivs riktigt bra med sitt arbete. Dessutom sjunger hon på bröllop, begravningar, fester och olika evenemang. Men, som tidigare nämnt, Lina är en tjej med många intressen.

– Jag har länge velat bli brandman, men jag funderar också på att utbilda mig till undersköterska. Något jag gärna skulle göra är att jobba inom hemvärnet, som stridssjukvårdare eller militärpolis.

Var hon kommer att bo i framtiden vet hon ännu inte. Det beror helt på i vilken stad utbildningarna och jobben finns.

– Jag skulle gärna vara kvar i Ljusdal, jag är inte så mycket för storstad. Men det kanske skulle bli bra det också. Allt blir vad man gör det till. Det gäller att ha rätt inställning. Visst kan vägen ibland vara krokig, men om man kämpar tror jag att man nästan alltid når sitt mål till slut.

TEXT&FOTO Stina Gunnarsson