Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är våra barn det handlar om

Idrottsrörelsens främsta uppgift är inte att ta fram nya fixstjärnor vars prestationer vi tillsammans med allt högljuddare tv-kommentatorer ska kunna sitta och skrika oss hesa över.

Annons

Ni kanske blir förvånade nu men om man tittar in på Riksidrottsförbundets hemsida så jobbas det efter följande deviser: 1) Glädje och gemenskap, 2) demokrati och delaktighet, 3) allas rätt att vara med, 4) rent spel.

Helgens mest upprörande nyhet, var pappan som lämnade sin innebandyspelande son i Uppsala.

Pappan åkte hem till Stockholm och pojken hittades frysande utanför idrottsanläggningen, av ett annat lags tränare. När tränaren ringde pappan och frågade vad som hänt var motiveringen att sonen spelat så dåligt att han lika gärna kunde gå hem till Stockholm, rapporterar bland annat UNT.

Frågorna hopar sig: hur har pojken det annars i sitt hem och hur har pappan betett sig vid andra matcher eller träningar? Vilken miljö skjutsades sonen till slut hem till? Vad hade hänt om inte den andre tränaren hittat honom där ute i kylan?

Och vilka hemska tankar rusade genom grabbens huvud när han gråtande lämnades i en för honom främmande stad?

Med tio års erfarenhet som curlande idrottsförälder vet jag allt om tokiga idrottsmammor och fanatiska jag-vet-bäst-pappor.

Jag vet inte hur många fotbolls-, innebandy- och hockeymatcher jag sett. Hur många cuper runt om i Sverige jag bevistat. Eller hur många bullar jag bakat och hamburgare jag grillat.

Eller hur många tårar jag torkat eller glädjerus jag delat.

Några år var jag till och med utsedd till publikvärd på sonens hemmamatcher. Det handlade till största delen om att få vuxna människor att bete sig som folk.

Till exempel att freda domarna från svärande medelålders män som naturligtvis alltid hade klart för sig hur ett korrekt domslut skulle se ut. Domarna, oftast ett par år äldre än spelarna på isen, är de verkliga hjältarna i dagens ungdomsidrott Men de blir tyvärr allt färre just av ovanstående anledning.

Självklart är det inte idrottsrörelsens, eller innebandyförbundets fel att en pappa är barnmisshandlare. För något annat kan det väl inte rubriceras som; att lämna en 10-åring i ett svettigt matchställ i flera minusgrader, sju mil hemifrån?

Men, idrottsrörelsen får inte stå handfallen inför sådana här yttringar. För även om jag aldrig sett något så extremt hända, så har föräldrar uppträtt olämpligt vid många tillfällen.

Skrikit åt domarna, läxat upp sina egna barn, bett tränarna att toppa laget när de varit i 8-9-års åldern. Och då ska man betänka att allt fler lagidrotter blir beroende av vuxna med stora plånböcker, när bingolotto inte är den kassako det en gång var, och kommunerna stramar åt.

Jag har till och med sett föräldraklackar ryka ihop och stå och skrika svordomar - åt varann.

Jag vidhåller att lagidrotter av alla det slag är det mest fostrande man kan engagera sin pojke eller flicka i. Och så roligt de kan ha! Ibland får de vänner för livet. I alla fall minnen.

Pedofilbrott, ätstörningar, mobbning, pennalism, klasskillnader, segregation många är de sociala problem som kommit upp till ytan och som idrottsrörelsen haft att jobba med. Det finns en organisation med mycket medel som försökt ta itu med problemen, både på riksnivå och i den enskilda klubben.

Och jag vet att många klubbar har speciella koder som föräldrar ska rätta sig efter.

Vi får inte blunda när en pappa helt faller utanför ramarna. Hur skräckinjagande han än är. Det är våra barn det handlar om.

Mer läsning

Annons