Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det är rättvist med skillnader

Ska skolan, vården och omsorgen vara lika i hela Sverige?

Annons

En klar majoritet, 93 procent, svarar ja på den frågan. Samtidigt vill 60 procent, en majoritet även där, att medborgarna i en kommun eller ett landsting själva ska få bestämma över skola, vård och omsorg, även om det leder till att det blir olika på olika ställen. Det visar en ny rapport, Hur olika får det bli?, från Sveriges Kommuner och Landsting.

På samma gång som vi gillar fördelarna med kommunalt självstyre – vi har större möjligheter att påverka – ogillar vi alltså konsekvensen: det kommer inte att vara lika i hela landet. Det skulle kunna beskrivas som den svenska samhällsorganisationens dilemma – det kommunala självbestämmandets paradox – som ytterst handlar om att varje skillnad utmålas som höjden av orättvisa, inte minst av medierna.

Och visst kan det upplevas som djupt orättvist att kostnaden för barnens fiol- och gitarrlektioner i den kommunala musikskolan halveras om du flyttar en kilometer norrut och byter kommun. Samtidigt finns det kanske föräldrar som blickar avundsjukt på din kommun, eftersom den har hög lärartäthet och små barngrupper i förskolan. Lägg till att kommunalskatten varierar med över fem procentenheter, från 29,19 procent i Vellinge till 34,70 procent i Dorotea. Det illustrerar att det inte är skillnaderna i sig som är av ondo, utan de fall där lägstanivån är för låg.

För problemet med stora regionala skillnader i överlevnad inom cancervård är inte att vissa landsting är exceptionellt bra, utan att människor i andra delar av landet dör i onödan. Samma sak gäller inom skolan och omsorgen, och här får man inte glömma att de största skillnaderna ibland finns inom kommuner, inte mellan, och att en del regionala skillnader vittnar om att invånare i olika kommuner prioriterar olika och att detta, med all rätt, får genomslag i praktisk politik.

Dessutom är det ofta skillnader som driver utvecklingen framåt, eftersom det oundvikligen uppstår skillnader när några landsting eller kommuner går före och förbättrar sina resultat snabbare än andra. Det är även genom att granska vad oacceptabla skillnader beror på, underpresterande verksamheter enklast kan förbättras.

Så nej; skolan, vården och omsorgen ska inte vara lika i hela Sverige. Däremot ska lägstanivån vara i toppklass, och när en kommun eller ett landsting lyckas knäcka koden för att höja kvaliteten, ska resten genast följa efter.

Det är så vi säkerställer att välfärden håller hög klass även i framtiden. Inte genom att kräva att alla stannar på samma mediokra nivå.