Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är inte för sent att bli politiker

/

Många av oss lever med föreställningen att politiker i allmänhet, och ledande kommunpolitiker i synnerhet, domineras av gubbar.

Annons

Visserligen har jämställdheten bland politiker ökat väsentligt under de senaste decennierna och närmar sig ungefär hälften var kvinnor och män. På högre poster i den kommunala hierarkin är jämställdheten betydligt sämre. Där dominerar fortfarande männen stort.

Men inte speciellt de äldre männen. Inte de unga heller förresten.

Både unga och äldre är ordentligt underrepresenterade bland politiker som har topposter i kommuner och landsting. Det visar en undersökning som tidningen Dagens Samhälle nyligen har presenterat.

Tidningen drar gränsen för toppolitiker vid deltid på minst 40 procent. Då visar det sig att underskottet på både unga och äldre är stort.

Bristen på äldre över 65 år är faktiskt större än underskottet på unga. Pensionärernas andel av befolkningen är drygt 23 procent. Men bara 8 procent av pensionärerna tillhör den politiska makteliten som har minst 40 procents deltid som politiker.

Visst finns det ett antal gamla övervintrare som sysslat med politik mer eller mindre hela livet och sitter kvar av gammal vana.

Däremot är det betydligt ovanligare att någon börjar en politisk karriär som 55 plussare eller senare.

Ändå borde det vara möjligt.

Självklart innebär det en vitalisering när unga stiger in i maktens korridorer med nya erfarenheter och friska ögon. I synnerhet om de kommer ur en annan mylla än de politiska ungdomsförbunden där många redan tagit på sig de partipolitiska skygglapparna.

På samma sätt borde det kunna vara vitaliserande om också äldre människor, som inte har ett liv i politiken bakom sig, söker sig till politiken med sina erfarenheter från yrkesliv och samhällsliv.

Men det händer alltför sällan.

Och så gott som aldrig får de några inflytelserika poster. De är redan vikta för politiker "med lång och trogen tjänst". Några andra göre sig icke besvär.

Ändå är allt fler av dagens pensionärer aktiva och vitala i huvudet och i kroppen i tio-tjugo år efter pensioneringen.

Det finns ett slags åldersnoja i vårt land där man är passé i yrkesliv, politik och andra viktiga områden i samhällslivet om man är 55 plus. Inte så att man blir utkastad, men att få ett nytt jobb, att börja en ny anställning, att börja en ny karriär, att försöka ta sig in i politiken finns inte på kartan.

Synen på ålder och erfarenhet är helt annorlunda i många andra kulturer. När Nelson Mandela valdes till president i Sydafrika var han 76 år! Och Ronald Reagan hann fylla 78 år som president i USA. I Sverige skulle dessa herrar för länge sedan betraktats som förbrukade.

Det finns inget självändamål i att ha fler äldre toppolitiker. Lika lite som fler yngre.

Det viktiga är att antalet och andelen politiker något så när speglar befolkningen. Inte bara antalet och andelen förresten. Också yrkeserfarenhet, social och ekonomisk bakgrund och andra faktorer är viktiga.

Det finns en risk att politiken professionaliseras så till den milda grad att den utestänger stora grupper av människor. Inte medvetet, utan genom traditioner och arbetsformer som gör det svårt för både gamla och unga att ta sig in i politiken. Om de inte gått den långa vägen.

Demokratin behöver vitaliseras och engagera nya grupper. Både yngre och äldre.

Men frågan är om våra gamla etablerade partier klarar av att göra det. Och om makteliten verkligen vill det.

Mer läsning

Annons