Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den rödgröna röran fortsätter

/

I början av oktober 2008 tillkännagav Socialdemokraterna och Miljöpartiet att de inledde ett historiskt samarbete, med avsikten att tillsammans bilda en gemensam regering efter valet 2010. Fram till dess hade allt annat än att gå till val på att bilda en enpartiregering varit helt otänkbart för Socialdemokraterna.

Annons

Men alliansens framgångar i valet 2006 och tydliga deklarationer från V och MP om att de inte avsåg att ännu en gång endast agera stödpartier tvingade fram ett samarbete även på vänsterkanten. Dessutom var ett samarbete nödvändigt om de rödgröna skulle kunna övertyga väljarna om att det existerade ett trovärdigt regeringsalternativ till den borgerliga alliansen.

Däremot var inte Vänsterpartiet välkommet att aktivt ingå i samarbetet. Framför allt eftersom partiets ekonomiska politik helt saknade verklighetsförankring och vid ett eventuellt genomförande skulle skjuta de svenska statsfinanserna i sank.

Men S+MP-samarbetet hann inte mer än presenteras förrän det mötte starkt motstånd. De starkaste protesterna kom från vänsterflanken inom Socialdemokraterna och från ett flertal fackföreningar som var oroliga över att Miljöpartiet skulle få ett allt för stort inflytande över den här konstellationens gemensamma politik. Konsekvensen blev att Mona Sahlin tvingades att retirera och två månader senare hade även Vänsterpartiet släppts in i det rödgröna samarbetet.

Därför sitter de rödgröna partierna nu i en trepartikoalition som snarare vilar på tvång än på en ärlig vilja till gemensamt samarbete. Vilket i sin tur förklarar varför det tycks ta sådan tid för de tre partierna att komma överens. Och varför överenskommelserna, när de väl presenteras, är både röriga och tämligen innehållslösa.

Ett tydligt exempel på detta var när de rödgröna partierna i veckan presenterade sin gemensamma ståndpunkt kring det så kallade trafikdatalagringsdirektivet. Utan att gå in allt för mycket kring själva innebörden av direktivet kan man sammanfatta det med att operatörerna tvingas att spara trafikdata över vem som har ringt vem och när, hur länge man har varit uppkopplad på nätet samt vilka sms och e-postmeddelanden som man har skickat. Allt för att polisen sedan ska kunna ha möjlighet att begära ut uppgifterna i brottsbekämpande syften.

Förra justitieministern Thomas Bodström (S) var drivande när direktivet drevs igenom i EU, och har sedan dess verkat för att det ska införas i Sverige. Men samtidigt som Bodström varit en stor förespråkare har Vänsterpartiet och Miljöpartiet varit lika stora motståndare till att införa direktivet.

Så sent som i onsdags kritiserade Bodström regeringen, som också den är splittrad internt, för att ha förhalat införandet av direktivet. Men när sedan justitieutskottet träffades på torsdagens förmiddag för att hantera ärendet så hade han tänkt om. Då var helt plötsligt direktivet ett oproportionerligt ingrepp i den personliga integriteten. I varje fall var det så som det stod i den gemensamma reservation som han undertecknade tillsammans med företrädarna för Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Fast egentligen tycker inte Bodström så. Och de rödgröna är precis lika oeniga som tidigare.

Det enda som de har enats om är hur de ska hantera frågan, och då blev kompromissen att kritisera direktivet men ändå acceptera att det införs. Tydligt och klart? Knappast.

Det råder alltjämnt rödgrön röra och lär troligen göra så hela resan fram mot valdagen.

Mer läsning

Annons