Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Den kidnappade folkdansen

I oktober i år gick Bert Persson i pension från sin tjänst som högskolelektor i folkdans på DOCH i Stockholm. Där har han varit med om att bygga upp folkdansutbildningen. Nu forskar han i folkdansens historia. I den hittar han skrämmande spår av rastänkande.

Annons

Vi ses på Dans- och Cirkushögskolan, DOCH, där han håller på att städa ur sitt arbetsrum. Bert Persson växte upp tätt intill sin farmor i Södertälje men har rötter i Hälsingland. Farfar kom från Delsbo, farmor från Norrala och pappa från Söderhamn. Nu bor han på Ekerö.

Att bli danspedagog var inget förstahandsval. Folkdansaren Bert Persson utbildade sig till lärare. Efter fem år kom en livskris.

– Jag tog tjänstledigt och gick Danshögskolans preparandutbildning.

Efter det kom han in på Danshögskolan.

– Det var de tre bästa åren i mitt liv. Det var helt fantastiskt att bara få hålla på med dans.

Hur reagerade kroppen?

– Jag hade träningsvärk i tre år, ju mer man lärde sig desto mer kunde man ta i.

Han blev kvar på skolan efter avslutad utbildning.

– Henry Sjöberg, som var huvudlärare i folkdans, sa att nu får du ta mitt jobb.

Danspersonligheterna Lilian Karina och Henry Sjöberg var drivande för att Danshögskolan skulle få folkdanslinje. Den blev verklighet 1987. I dag är folkdans en inriktning i DOCH:s treåriga kandidatprogram.

Vilken var din roll i Residansprojektet?

– Jag har hållit i auditions för alla tre uppsättningarna. Den koreografi som mest närmat sig vår genre var den sista, Örjan Anderssons Karmer kring blå. Men alla tre föreställningarna har varit bra. Koreograferna har varit glada över att ha upptäckt någonting de aldrig sett tidigare. Projektet har även hjälpt oss i genren att förstå vår egen genre.

Mitt eget första möte med Bert Persson inträffade på Hovrastämman i Färila. Det var 2008, på danskursen. Nästan som på lek fick han kursdeltagarna att virvla runt i polskans tretakt.

Då sa du att det finns en sorts subkultur med människor som dansar polska utanför den organiserade folkdansrörelsen. Är det så fortfarande?

– Ja, du kan se dem på workshops och festivaler. De går upp på golvet och dansar. Det finns en oräddhet bland dem, en friskhet, något som man inte ser hos dem som försöker bevara.

Vad tycker du om Polskedansmärket, där dansparet blir bedömt efter sin förmåga att dansa enligt uppteckningar?

– De sätter fötterna rätt men är det musikaliskt dansat? Vad är det man bedömer? Upptecknaren, oftast en man, har sett oftast en manlig, sagesperson dansa, inte ett par. Sedan har han slagit fast att så här ska den här polskan dansas. Upptecknarna trodde att dansen var representativ för byn, och att den alltid skulle se likadan ut. Dansaren var utbytbar. 

– Men min dans representerar mig och det enda jag törs säga om vår tradition är att man dansar i tretakt. Vi har för lite material för att veta hur det var. 

– På 1960-talet var jag i Norge på en kappleik, en danstävling, och fick se fantastisk dans. Jag började härma norrmännens sätt att dansa.

Bert Persson var också en av de första som började ifrågasätta att ett danspar måste bestå av en man och en kvinna.

– Det finns en risk att följarrollen blir passiv. Nu har det hela tagit ytterligare en vända, att båda för och följer.

Vad är det med en människa som dansar?

– För mig kommer dansen åt känslolivet. Den erbjuder en möjlighet att handskas med ångest, depressioner och sorg. Den fungerar både i sorg och i glädje.

Och nu, efter pensioneringen? 

– Jag ska skriva och forska om folkdansrörelsen. Under 1970-talet var det jättestrider om dansen i Stockholm. Mitt folkdanslag sprack i tre delar. Vi som ville dansa traditionellt vägrade dansa Selinderdanser och komponerade folkdanser och skulle bara dansa engelskor och polska.

Hans forskning omfattar vad tidningen Folkdansringen (numera Hembygden) skrev på 1920-talet. 

– För Folkdansringen på 1920-talet var målet att med hjälp av den rena folkdansen rädda ungdomen från jazzen. Det skapades en motsättning mellan folkdans och svart hudfärg. Retoriken liknar Sverigedemokraternas, men på 1920-talet fanns den i hela samhället.

Folkdansringen bestod på den tiden av övre medelklass och hade starka kopplingar till världslig och religiös makt.

Det Bert Persson beskriver är en sorts kidnappning av en levande, genuint folklig kultur vars uttryck konserverades och gjordes rumsrena, för att visas upp som representativa för nationen. 

– Jag fick en del problem med min genre.

Hur ser du på framtiden för folkdansen?

– Nu finns det en livaktig danskultur med unga och hängivna utövare. Det är en folkdans i vår tid. Därför tror jag att folkdansen har en framtid.