Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den egna plånboken är alltid närmast

/

Att erbjuda privat sjukförsäkring betraktas som osolidariskt. Men att säga nej till en jämställdhetspott för lågavlönade kvinnor är inte osolidariskt. Åtminstone är det så som tunga LO-förbund agerar.

Annons

På den senaste tiden har allt fler fackförbund börjat erbjuda sina medlemmar att teckna privata sjukförsäkringar för att kunna få snabbare vård.

Uppskattningsvis har närmare en halv miljon svenskar tecknat någon form av privat sjukförsäkring. Och fackförbunden ser en växande marknad.

Den första spontana reaktionen inför denna utveckling är naturligtvis att privata sjukförsäkringar inte borde behövas. Alla ska ha snabb och nära tillgång till både basal sjukvård och specialistvård.

Men den målsättningen har sjukvården aldrig riktigt klarat att leva upp till.

Det här är ingenting nytt. Det har funnits gräddfiler i vården både under socialdemokratiska och borgerliga regeringar.

Både direktörer, höga politiker och andra som haft råd har under flera decennier gått förbi köerna med eller utan privata försäkringar. Nu tycker flera fackförbund att det är dags att också erbjuda sina medlemmar samma möjligheter.

Det är självklart positivt men samtidigt inte helt oproblematiskt, eftersom det bekräftar en form av ojämlikhet.

Men samtidigt kan man inte förbjuda människor att konsumera mer än vad den basala vården erbjuder.

Principen att vi solidariskt ska finansiera vården via skattsedeln, och att vård ska ges efter behov och inte efter plånbokens storlek, är djupt rotad i Sverige.

Men om människor börjar uppfatta privata sjukförsäkringar som alternativ till den offentliga vården finns en uppenbar risk att betalningsviljan för den offentliga vården urholkas.

Och att hälso- och sjukvårdslagen sätts ur spel. Den som slår fast att alla ska ha vård på lika villkor och den med störst behov ska få vård först.

Politikerna måste våga diskutera det här problemet utan att dogmatiskt låsa sig i antingen eller. Den offentligt finansierade vården måste leva upp till hälso- och sjukvårdslagen, oavsett om den utförs av offentliga eller privata aktörer.

Privata sjukförsäkringar får aldrig utvecklas till ett alternativ, utan som ett komplement.

Inget LO-förbund erbjuder den här typen av privata sjukförsäkringar. Ännu i varje fall.

LO:s välfärdsutredare Kjell Rautio säger till radions P1 Morgon att privata sjukförsäkringar skapar ett A- och ett B-lag.

"Det skapar ett system som gör att samhället glider isär", säger han, "grupper tänker gruppegoistiskt i stället utifrån allmänintresset".

Den risken finns, men han har en liknande problematik i sitt eget hus? Det finns nämligen LO-förbund som vägrar att jobba för att samhället inte ska glida isär.

Tre tunga LO-förbund IF Metall, GS (skogsfacken) och Livs vägrar att ställa upp på den föreslagna jämställdhetspott som är en del av LO:s lönekrav.

Det är rimligt att människor med gedigen yrkesutbildning som vårdar gamla och unga ska ha ungefär samma lön som verkstadsarbetare. Men så är det inte.

En verkstadsarbetare som gått industriprogrammet i gymnasiet tjänar i genomsnitt 25 000 kronor i månaden. En barnskötare som gått treårigt gymnasium tjänar 20 400 kronor.

För att minska den löneklyftan vill LO i årets avtalsrörelse ge barnskötarna i kommunal en extra hundralapp i månaden.

Det tycker de tre industrifacken är för mycket.

Vad var det LO-utredaren Kjell Rautio sade? "Grupper tänker gruppegoistiskt i stället utifrån allmänintresset".

Problemet finns på hemmaplan.

I fredags reagerade LO:s förre avtalssekreterare, tidigare arbetslivsministern, Hans Karlsson på detta i en debattartikel i Östran.

"Det är trist att behöva misstänka att IF Metall köper egna fördelar och betalar med de lågavlönade kvinnornas möjligheter", skrev han.

Uppenbarligen är man långt ifrån överens inom LO om grupper ska få tänka gruppegoistiskt och tillåta att samhället glider isär.

Den egna plånboken är alltid närmast.

Mer läsning

Annons