Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den blankaste kulan i Per Perssons kanon

Tack och lov så blev Persson och Packet inga Richard Burton och Liz Taylor.

Annons

När Per Persson tar ligan ut på vägarna nu blir det den absolut sista vändan. Utan tvekan lär det bli ett lika värdigt och fint som galet och frustande farväl till vägarna, spelställen och det som mycket väl kan vara landets trognaste fans.

Av allt att döma blir den sista färden en nostalgibefriad och osentimental resa. Ett jublande farväl när Persson bränner upp sin lilla rock-combo i en majestätisk big bang. Lite som i Sista kvällen i april kanske?

”Ungar från trakten dom tände stubin/och hon vid min sida var uppklädd och fin/håret var nedsläppt och klänningen blå/min skalle stod still men käften gick på”.
När nyheten kom att Perssons Pack drar på avskedsturné lades en omröstning upp på helahälsingland.se där ni läsare fick välja favoritlåt.
Som ni kan se på annan plats här toppar ”Tusen dagar härifrån” listan.
Så klart. Föga överraskande.

Finns det nån svensk låt som precis ALLA – från Håkan Hellström, Andersson Wij och Lars Winnerbäck till morsan och Göte i Konsum-kassan – knäböjer inför och tillber så ofta som ”Tusen dagar härifrån”?
Knappast va?

Men stopp, hej hallå, jag ville bara bara säga... att det finns andra bitar också. ”En lång och krokig väg” är i mina ögon den blankaste kulan i Per Perssons kanon. Från formidabla albumet ”Längre bortom bergen”, där det kändes lite som att Persson bytte de hälsingska bergen, i alla fall delvis, för nåt mer prärieliknande på andra sidan Atlanten.
”En lång och krokig väg” tuffar igång med raderna: ”Det började i juni åttisju/En dimmig kväll och ingen vet väl hur/Vi fann varann, jag minns att någon sa/På långt håll är ni två ett stiligt par” och med en sån inledning är det omöjligt att inte vilja höra hur den här redan i första versen dömda kärlekshistorien tar sin ände.

Hörrni! Glöm inte sommartiden på lördagnatt. Som tur var finns det några ramsor att hålla sig till för att minnas hur man ska göra med klockan.
På sommaren tar man av sig tröjan.
Då åker fläsket fram.
Är fläsket framme för länge blir det till slut skämt.
Skämt skrattar man åt. Och alltså: en timme hit eller dit...vad spelar det för roll om man har roligt? Lägg inte så stor vikt vid tiden!
”In the midnight hour” ställer man fram soul-uret.
Tills grannarna dunkar i väggen.
Då ställer man in allt.

”I skallen maler samma gamla sång/Den som en gång gått kan aldrig nånsin vända om/Tack och lov så blev vi inga Richard Burton och Liz Taylor/Ingenting kan få mig att förstå/Hur vi kunde bli ett par vi två/Ibland så kommer kvällar som den här/Då jag önskar mig ett stort långt svart gevär/Och skjuta ner den måne som sett på/Hur jag slösat mina månader och år/Säg vad är en last med kärlek värd/När den färdas på en lång och krokig väg”.
Må Packets avskedsturné bli en lång och krokig väg. Och du, Persson: brassa av en egen The last waltz i höst nångång. Tänk dig Forsparken, en förtrollad helkväll i kulörta lyktors sken. Jag tror Håkan och Winnerbäck kommer och spelar också om du bara frågar snällt ...