Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

DEBATT:Tystare och tystare i kritikerleden – medan SD växer sig allt starkare

Man kan förstå att folk är trötta på det här med att debattera SD:s vara eller icke vara. Vi vill ju ändå bara ha lite trevligt mellan varven och återhämta oss mellan jobbkräftgången och förskolehämtningar så vem orkar egentligen? undrar signaturen En som växt upp i ett fritt politiskt landskap.

Annons

Härom veckan stod att läsa på DN:s webbsida ’SD nu lika stort som S efter ny rekordnotering.’ En rubrik vi kanske alla på sistone förstått skulle komma. Och återigen intensifieras de många tankar om den politiska utvecklingen i vårt land som hållit sig närvarande i medvetandet.

Jag tänker: Hallå? Vad händer? Kan någon förklara varför vi i Sverige har ett i grunden rasistiskt parti som nu är lika stort som S? Varför det sveper en allt mer obehaglig stark nationalistisk och konservativ våg över hela västvärlden?

Utifrån ett historiskt perspektiv testar jag allt från strukturella orsaksförklaringar till möjliga aktörsperspektiv som förklaringsmodell. Jag tänker på småstensförklaringar och storstensförklaringar som att män vill bli ledda av män framförallt att arga män vill bli ledda av arga män.

Definitivt inte. Vill man bli ledd av akademikerjönsar eller kvinnor i kronprinsessklänningar. Politiska ledare som kanske någonstans tänkte att de ändå skulle kunna tänka sig att legitimera och bli ursäktade för att styra Sverige med stöd av SD men som vi snarare i framtiden kan förvänta oss att se som stödhjul åt ett Sverige demokratiskt framrusande segertåg.

Om man blickar framåt är det så att vi snart kommer att ha Åkesson på statsministerposten och att vi inom några mandatperioder framöver kan komma att se våra grundlagar ryka? Är det dit vi ska? För vad är väljarkåren beredda att offra? tänker jag.

Och hur förbereder man sig för att leva i ett sådant samhälle när man själv vuxit upp i ett fritt hälsingelandskap. I en trygg gemenskap där vi välkomnade människor från andra länder. Både människor på besök och människor som kommit för att söka skydd.

Därefter tänker jag på tystnaden. Tystnaden i de olika flödena kring utvecklingen samtidigt som man kan förstå att folk är trötta på det här med att debattera SD:s vara eller icke vara, man orkar inte längre avfärda galenskapen. Vi vill ju ändå bara ha lite trevligt mellan varven och återhämta oss mellan jobbkräftgången och förskolehämtningar så vem orkar egentligen?

Men. Jag kan ändå inte låta bli att undra varför det är så tyst?

Så tyst i jämförelse med hur det var tidigare. För är det ett sammanträffande att samtidigt som SD växer sig allt starkare blir det tystare och tystare i kritikerleden?

Ja. Jag vet inte hur man ska se det, kanske är tystnaden något strategiskt. Ibland det bästa. Eller kan det rent av vara det värsta?

En som växt upp i ett fritt politiskt landskap

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel