Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

DEBATT: Mycket kan ligga bakom när ett barn säger: ”Jag vill inte träffa mamma/pappa”

Då en förälder vill ha egen kontroll över barnen och utesluta den andra föräldern från barnens liv är det fråga om en allvarlig variant av den form av psykisk barnmisshandel som kallas föräldraalienation, skriver Lena Hellblom Sjögren, filosofie doktor och legitimerad psykolog.

Annons

Vid årsskiftet blir barnkonventionen svensk lag. I artikel 12 stadgas att barn har mänsklig rätt att fritt få uttrycka sin egen mening i angelägenheter som berör barnet. Betyder det att vuxna okritiskt ska lyssna på barn och låta barnets vilja styra beslut som är de vuxnas ansvar att ta?

De flesta föräldrar som separerar vet att det inte betyder att de gemensamma barnen också ska separera - från den ena av sina föräldrar. Dock finns föräldrar som inte har denna insikt. Dessa föräldrar vill gärna ha egen kontroll över barnen. Deras skäl kan t ex vara att demonstrera makt, ett behov av att hämnas oförrätter, ett behov av att få barnens bekräftelse på att vara den mest älskade föräldern, eller en vilja att få bostadsbidrag och barnbidrag.

Då det är fråga om en förälder som vill ha egen kontroll över barnen och utesluta den andra föräldern från barnens liv är det fråga om en allvarlig variant av den form av psykisk barnmisshandel som på engelska kallas Parental Alienation (PA), på svenska: föräldraalienation.

Barnen, beroende av en kontrollerande förälder, som gör om barnens livshistoria, omtolkar, gamla händelser och farliggör den andra föräldern eller skapar falska minnen hos barnen, kan inte känslomässigt riskera att förlora den enda förälder de har. Därför löser de den olösliga lojalitetskonflikt de försatts i genom att till synes av fri vilja "välja" att stå hundra procent på den kontrollerande förälderns sida. De uttalar oftast att denna förälder är den enda förälder de behöver, och "väljer" bort all kontakt med den andra föräldern.

Självklart ska påståenden om sexuella övergrepp, fysisk misshandel eller allvarlig vanvård tas på allvar och undersökas av dem som har kvalifikationer för att utreda sådana påståenden.

En modell har av internationella experter utvecklats för att kunna undersöka och fastställa om det är fråga om ett berättigat avståndstagande (Estrangement enligt kategoriseringen i indexdelen i ICD 11, utgiven av WHO), eller ett oberättigat avståndstagande (Parental Alienation enligt kategoriseringen i indexdelen i ICD 11, utgiven av WHO).

Vägrar barnet all kontakt med den ena föräldern?

Har barnet tidigare stått denna förälder mycket nära?

Finns bekräftade och tillförlitliga uppgifter om att denna förälder skadat barnet?

Har den förälder som barnet bor hos talat illa om den andra föräldern inför barnet och på andra sätt använt sig av flera av de 16 övriga s.k. alienationsstrategier som kartlagts?

Har barnet ändrat sig och uppvisat flera av de 8 typiska beteenden för ett alienerat barn som gång på gång bekräftats som just typiska i dessa fall?

Kunskap om dessa helt olika skäl för ett barn att uttala: ”Jag vill inte träffa mamma/pappa” är nödvändig för att handläggare inom socialtjänst, BUP och rättsväsende ska kunna göra adekvata utredningar, fatta adekvata beslut, vidta adekvata åtgärder, samt ge barn och familjer adekvat hjälp.

Lena Hellblom Sjögren, filosofie doktor, legitimerad psykolog

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel