Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De vanliga partimedlemmarna blir allt ovanligare.

För trettio år sedan var ungefär tio av femtio medborgare i Sverige medlem i något politiskt parti. Idag är det bara en av femtio.

Annons

För trettio år sedan var det rätt vanligt att stöta på människor som var politiskt aktiva i det vanliga umgängeslivet och ute på jobbet.

Idag är det ytterst ovanligt att någon i umgängeskretsen är medlem i något politiskt parti, än mindre politiskt aktiv. Om man nu inte rör sig i den tämligen begränsade krets som sysslar med politik.

Ändå finns det ett stort intresse för politik, men det skapar inget engagemang förrän någonting i den egna närheten eller något egenintresse är hotat. Det kan handla om nedläggning av en skola, flytt av en vårdinrättning, neddragning i kulturskolan, bygget av en väg eller en arena.

Då vaknar de slumrande andarna, manifesterar och demonstrerar, uppvaktar politiker och gör egna utredningar.

Och allt detta är bra.

Men varför först när något i den egna närheten står på spel? Och varför upphör engagemanget när politikerna slutligen fattat sitt beslut?

Det är hög tid att sluta tala om de svenska politiska partierna som folkrörelsepartier. De är snart partier utan vare sig folk eller rörelse!

De vanliga partimedlemmarna blir allt ovanligare. Och partiföreträdarna kommer allt längre från sina väljare.

Partierna befolkas snart bara av proffspolitiker eller av människor som vill skaffa sig ett förtroendeuppdrag eller göra politisk karriär.

Ändå är fortfarande de politiska partierna viktiga, ja, rent av nödvändiga för vår svenska demokrati.

Partierna ska vara en länk mellan väljarna och beslutsfattarna. Väljarnas åsikter och inflytande ska fångas upp och diskuteras i partierna innan partierna formar sin politik.

Men när väljarna har flytt från partierna, blir det i stort sett bara beslutsfattarna kvar. En liten politisk maktelit som styr de egna partierna och politiken.

Partierna, som förr hade politiska program som skilde sig rejält åt, utformar nu politiken utifrån de två ledstjärnorna opinionen och makten.

Utgångspunkten är inte längre vad partiet vill, utan vad man tror väljarna vill att man ska göra för att få behålla makten. Eller för att få makten.

I takt med att partierna blir allt svagare och mer likformade, liknar de allt mer kampanjorganisationer inför valen.

Dessutom får medierna och journalisterna större makt över opinionsbildningen. De sätter ofta dagordningen, driver kampanjer och är den länk till medbrogarna, som partimedlemmarna var förr i tiden. Men betydligt mer otrogen, självständig och oberäknelig än medlemmarna i de gamla folkrörelserna.

Förr hade politiker hög status. Det var ett respekterat förtroendeuppdrag. Men idag har både politiska partier och politiker blivit allmänhetens slagpåse. Och politikerföraktet är utbrett.

Politiker skyller ofta det på media. Och det ska villigt erkännas att media ibland förstärker och blåser upp.

Men det finns oroväckande gott om exempel på politiker som inte lever upp till allmänhetens förtroende. Och man ska inte skjuta budbäraren på grund av budskapet.

Vi har de politiker vi förtjänar.

Tänk om bara tio procent av alla som blir engagerade i en enstaka fråga skulle gå med i ett politiskt parti och engagera sig i stället för att sitta på läktaren och klaga.

Vi behöver diskutera hur medborgarna ska kunna återerövra inflytandet i de politiska partierna. Och kanske också hitta former för medborgare att bli förtroendevalda utan att tillhöra något speciellt politiskt parti.

Vi behöver politiker i olika åldrar med bred erfarenhet från yrkesliv och föreningsliv som har förmåga att leva nära sina väljare och mod att fatta beslut.

Att gnälla på politikerna är en tämligen ofarlig och meningslös sysselsättning. Det är först när människor engagerar sig som det kan hända något.

Mer läsning

Annons