Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De måste lämna tystnaden

/

Trots den senaste tidens turbulens som fick försvarsminister Sten Tolgfors att avgå, måste man konstatera att den politiska debatten i Sverige är tämligen slätstruken och urvattnad.
I synnerhet när det gäller de två största partierna Moderaterna och Socialdemokraterna.

Annons

Det häftigaste partiernas båda partiledare kan dra till med verkar numera vara att anklaga varandra för tystnad och för att begrava politiken i arbetsgrupper.

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har kritiserat S-ledaren Stefan Löfven för att ligga lågt i den politiska debatten. Håkan Juholts frispråkighet har bytts mot tystnad tycker han.

I en intervju i lördagens DN slår Stefan Löfven tillbaka. Moderaterna har tillsatt arbetsgrupp efter arbetsgrupp mitt under brinnande mandatperiod. Så sitter de och säger att vi ska ha fullödiga svar på allting, säger han.

Man kan fundera över varför de båda partiledarna anklagar varandra för att ligga lågt i stället för att rycka till sig initiativet och presentera sin politik. Beror det på att de är fattiga på idéer? Eller beror det helt enkelt på att deras idéer om hur samhället ska utformas ligger rätt nära varandra? Kan det vara så att skillnaderna mellan Moderaterna och Socialdemokraterna inte är så avgrundsdjup som partistrategerna försöker göra gällande.

Det verkar i varje fall så i många frågor.

I DN-intervjun säger Löfven att han inte vill införa nya regleringar i de avreglerade el-, järnvägs- och apoteksmarknaderna. Tidigare har socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson sagt att jobbskatteavdragen ska bli kvar liksom rut- och rotavdragen, och det är inte aktuellt att införa någon fastighetsskatt.

Löfven betonar att kärnkraften inte får avvecklas till priset av sämre konkurrenskraft och förlorade jobb. Och privata vinster i vården är okej, även om avarterna självklart måste stävjas.

Alltså i linje med Moderaterna i flera viktiga frågor. Och det finns flera.

I Ekots lördagsintervju exempelvis, sade socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin att S inte vill bryta Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien, som ju för övrigt en S-ledd regering undertecknade 2005. Han visade utan tvekan att partiets syn på vapenexport knappast skiljer sig från Moderaternas.

På område efter område ligger de båda partierna rätt nära varandra. Förmodligen för att båda är angelägna om att locka de rörliga väljarna, framför allt de stora medelklassgrupperna i storstäderna.

Och då finns det inte utrymme för någon ytterlighetspolitik.

Tystnadens politik har varit misslyckad för regeringen och Moderaterna. Men den har varit framgångsrik för Stefan Löfven. I DN/Ipsos opinionsmätning som presenterades i fredags och Novus, som Ekot presenterade igår, går S fram mycket starkt medan M och alliansen backar. Framför allt har S tagit väljare från Vänsterpartiet och Moderaterna.

Förmodligen beror det på att de lojala S-väljarna, som blev förvirrade och flydde då det oberäkneliga yrvädret Juholt tilläts blåsa på för fullt, är tillbaka i fadershuset.

Frågan är vad som händer när S och M måste bryta tystnaden och börja formulera konkret politik. Och vem man vill samarbeta med.

För Moderaterna är alliansen en självklarhet, även om samarbetet inte är helt problemfritt. Och åtminstone ett av partierna lever oroväckande nära fyraprocentspärren.

För Socialdemokraterna är problemet att det inte längre finns någon samlad rödgrön opposition. Och det skulle vara mycket förvånande om den skulle uppstå igen.

Oavsett vilket måste de båda partierna lämna tystnaden och komma ut.

Mer läsning

Annons