Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

De hittade tillbaka till Asconan

Fläskigt breddad, aggressivt mönstrad lackering, kraftfull 1,9-litersmotor och en tillförlitlig konstruktion. Opel Ascona A dominerade rally under några år på sjuttiotalet och den största triumfen var Walter Röhrls seger i Rally-EM 1974.

Annons

Katrineholmsborna Jan Stenberg och Leif Lindström är återfallare. Som så många andra rallybitna har de efter ett långt uppehåll från rally gett sig in i historiskt tävlande. Valet av bil var enkelt.

– Vi hade himla kul i en Ascona A, säger Jan Stenberg. Vi körde en sån 1983-84 och vann vår klass några gånger.

Det som började som lite löst snack på en fest för två år sedan blev raskt verklighet när de fick ett tips om en Ascona från 1972 som stod i en lada. Efter att ha slagit runt två helger i rad hade de tidigare ägarna av bilen fått nog av rally och ställt undan bilen 1995. Till och med handlingarna från den sista tävlingen låg kvar i bilen. I december 2007 fick Leif och Jan köpa Asconan.

Motorn var nybyggd av Sellholm Tuning 1995, nu fick Henry Kickmaier i Katrineholm uppdraget att se över den. Gjutjärnstoppen lyftes och planades och större ventiler kom på plats. Högkompressionskolvar satt i sedan tidigare och förgasarna är dubbla Weber 45:or. De får dock lov att andas försiktigt.

Luftburken må vara rallyhistoriskt korrekt, men den ser ut att vara mer lämplig för brödförvaring än att se till att så mycket luft som möjligt kommer in i förgasarna. Men för Jan och Leif är det viktigare med rätt stuk än att maximera effekten.

– Vi lär ändå inte bli världsmästare så det gör inget, säger Jan och ler.

Fascinationen för modellen är Leif och Jan långt ifrån ensamma om. Opel Ascona fyllde upp gapet mellan Kadett och Rekord och var tänkt att konkurrera med Fords Taunus. Ascona var bakhjulsdriven och fanns som två- och fyrdörrars sedan samt som tvådörrars kombi.

När Ascona A kom 1970 blev den snabbt en vanlig rallybil i Sverige. Knutet till GM:s återförsäljarförening hade Ragge Ekelund under 1960-talet byggt upp ett slags fabriksstall och flera namnkunniga förare bytte nu från Kadett till Ascona.  Men även många privatförare valde Ascona.

För att få den i rallydugligt skick behövdes inte mer än gastrycksdämpare, hasplåtar fram och bak samt lägre slutväxel. Enligt dåtidens ideal skulle framvagnen vara hög så styvare framfjädrar och kapade bakfjädrar ingick också i de vanliga modifieringarna. Trots hasplåten så ansågs det behövas för att rädda oljetråget vid ett hårt islag. Delar fanns färdiga att köpa och behövde inte kosta mer än 1 500 kr hos Opel. Tack vare Opel Rally Team fanns det många många trimdelar klassade för märket och det tillsammans med ryktet om tillförlitligheten bidrog till Opels popularitet bland rallyförare.

Sportkupén Manta var baserad på Ascona och med sin framtoning kan man tycka att den borde ha varit den naturliga rallybilen. Men både Opels PR-avdelning och förarna föredrog Ascona. Det korta överhänget på Asconan gjorde den till en bättre rallybil än Manta.

De första segrarna kom direkt, men 1970 och 1971 var det Kadettförare som tog hem SM. Först när versionen med 1,9-litersmotor kom 1972 vann Anders Kulläng med en Ascona.

Året därpå kom en mycket märklig satsning. Opel hade byggt en ny fabrik för automatlådor i Strasbourg och ville därför öka automatlådeförsäljningen. Det svenska stallet bestämde sig för att köra Monte Carlo-rallyt med automatväxlade bilar och fick därmed ekonomisk möjlighet att delta. Efter 4?000 mils träning var teamet redo för rallyt. Bilarna var lågt växlade och toppade omkring 140 km/h, dessutom hade spärrarna filats bort så förarna kunde slita i växlarna bäst de ville. När bromsarna fallerat på en sträcka var Anders Kulläng tvungen att använda backen för att få ner farten. Trots det höll automatlådan. Det blev mycket publicitet, men man hamnade långt ner i resultatlistan.

1973 körde tyske Walter Röhrl en Irmscher-trimmad Ascona i rally-EM och slutade trea totalt. Året därpå tog han och kartläsaren Jochen Berger hem EM-titeln. Det fanns ännu ingen förartitel i VM så EM smällde högt och skulle givetvis användas i marknadsföringen. I Sverige gavs en särskild broschyr ut med Röhrls bil på omslaget. ”Opel Ascona är framförallt genom sina framstående vägegenskaper en av de absoluta favoriterna bland de sportiga standardvagnarna”, kunde man läsa i broschyren som också räknade upp antalet segrar för Ascona 1974: 17 totalsegrar, 58 gruppsegrar och 177 klassegrar. Bland annat vann Bengt Nilsson och Lars-Göran Malm Rally-SM i klass Standard A med en Ascona.

I en tid när de flesta rallybilar fortfarande såg väldigt standardbetonade ut så var Ascona i trimmat skick en rätt extrem bil med sina skärmbreddare och gulsvarta fältlackering. Att Jan och Leifs bil fick det utseende som Walter Röhrls bil började med att de fick tag i breddade framskärmar.

I slutändan blev bygget en noggrann kopia och de båda byggherrarna har lagt ner mycket energi på att varje estetisk detalj ska vara rätt. Vad som är rätt och fel blev desto svårare vad gäller mekaniken. Det satt skivbromsar från Irsmcher runt om på bilen, men enligt homologiseringshandlingarna så måste det vara trummor bak så vid Appendix K-besiktningen stötte man på patrull.

– Saken var uppe på FIA-nivå innan vi fick ge oss, det är ju tråkigt att behöva ta bort bra saker säger Jan.

Även säkerhetsburen ställde till problem, den hade för många fästpunkter så Jan och Leif fick ta bort fem. Att bensintanken ska vara skumfylld hade de uppfattat som en rekommendation, inte som ett krav, så även där blev det anmärkning.

Nya stolar och nya sexpunktsbälten åkte förstås i. Instrumenteringen behövde man inte göra något åt och en äkta Halda trippmätare satt redan på plats.

Det första man fick göra med karossen var att kontrollera att den var rak.

– Vi fick låna en plåtverkstad över en helg. Vi samlade ihop några kompisar som hjälpte till. Efter helgen var det grövsta riktat och då återstod spackelarbetet och det tog ju också några nätter, säger Jan.

Leif lackade Asconan i en lånad lackbox. Först lackades den gula basfärgen i fem lager, sedan maskades karossen för att få till de svarta ränderna. Man hade ingen mall eller ritning att utgå från utan fick förlita sig på bilder från tiden. Till sist lades tre lager klarlack på, hur många rallybilar har det?

Pricken över i:et sattes med att Asconan fick de rätta dekalerna. En kompis till Jan som har dekalfirma gjorde de rätta Pirelli-, Bilstein- och Mobilklistermärkena. Fast de sistnämnda ska egentligen ha en vit botten för att vara helt autentiska.

Jan driver en bildelsfirma men det var inte tal om att sätta på dekaler från det egna företaget, det viktiga var att få bilen tidstrogen.

En belöning för jobbet som teamet lagt ner på utseendet kom direkt efter premiärtävlingen. Vid Klassiker och Skepptuna MK:s sprinttävling Klassikersprinten vann de juryns särskilda pris till den bil som fångade sin tids anda bäst. I själva rallyt slutade de på en åttonde plats i sin klass.

Två veckor senare var det dags för sommarens höjdpunkt enligt Jan och Leif: Midnattssolsrallyt. Målet den första dagen var att ta sig i mål utan att titta på klockan.

– Det var riktigt roligt, men mycket jobbigare än jag hade trott. Jag hade behövt vara i bättre form egentligen. Midnattssolsrallyt är som en VM-tävling, det var mycket folk som stod och tittade även på transportsträckorna. Jag hade lite bred körstil och Leif som hade tid att titta på publiken sa att vi fick applåder.

Jan och Leif kom i mål på en artonde plats i sin klass. Den tredje tävlingen för året blev Mälarrallyt, men då tvingades man bryta på andra sträckan efter att växellådan rasat. Nu ligger fokus på sommarens tävlingar.

– Vi ska vara klara till Midnattssolsrallyt i god tid. Innan den ska vi köra några tävlingar så vi får lite tempo i kroppen.

Framgångarna för Opel Ascona A kom när avbytaren redan stod beredd att ta över 1975. Den sista stora segern tog Walter Röhrl då han vann Akropolisrallyt. Det var inte till en början nya Ascona B som användes i rally utan Kadett GT/E under den andra halvan av 1970-talet. Först med rallymonstret Ascona 400 kom Ascona åter ut i rampljuset. Walter Röhrl vann världsmästartiteln åt Fiat 1980 och två år senare tog han hem den igen med en Ascona 400. Men det är som det heter, en annan historia.