Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dags för Sverige att ta över rodret

/

Annons

Det är inte många dagar kvar nu innan Sverige sätter på sig ledartröjan och tar över ordförandeskapet i Europeiska Unionen.

Den 1 juli inleds det halvår som med stor sannolikhet blir Fredrik Reinfeldt största tid i det europeiska rampljuset. Och som även kommer att ge övriga statsråd sin beskärda del. Även om den inte på långa vägar kommer att bli lika stor som för Reinfeldt.

Arbetet, som till följd av Tjeckiens inrikespolitiska haveri i praktiken redan börjat, kommer att bli omfattande. För det är inga lätta uppgifter som ligger framför den svenska regeringen.

Ambitionen att få ihop ett nytt klimatavtal, som ska ersätta Kyotoprotokollet, i Köpenhamn i december såg svårt ut redan innan finanskrisen drabbade världen. Den ekonomiska krisen har inte precis gjort saken lättare. Det kommer att bli oerhört svårt bara att ena EU-länderna. Och utan en enighet mellan dessa länder så är förutsättningarna att få ihop ro ett nytt klimatavtal i hamn inte allt för stora.

Sedan ska den ekonomiska krisen i sig motas tillbaka och för att stabilisera finansmarknaden skulle det snarast möjligt behöva tas fram gemensamma spelregler för denna marknad.

Rent institutionellt ska en ny EU-kommission utses. Stats- och regeringscheferna har enats om att José Manuel Barroso är rätt person att fortsätta som kommissionens ordförande. Men även Europaparlamentet ska godkänna nomineringen, och det är inte självklart att så blir fallet. Från vänsterhåll har man redan deklarerat att man inte vill ge Barroso uppdraget att leda kommissionen ännu en period.

Skulle det bli stopp i parlamentet hamnar även den här frågan i knät på Reinfeldt, och då kommer det att bli ännu svårare att ro alla övriga frågor i land.

Och bara runt hörnet väntar nästa stora nagelbitare. Hur blir det när Irland ännu en gång ska ta ställning till Lissabonfördraget. Förhoppningsvis blir det ett efterlängtat ja, och då blir det upp till Sverige att leda arbetet med att försöka skapa enighet kring vem som ska bli Europeiska rådets fasta ordförande och vem som ska bli "EU-utrikesminister".

Skulle det i stället åter bli ett nej så hamnar EU i en ny identitetskris. Vilket självklart också kommer att påverka det svenska ordförandeskapet.

Det här tillsammans med ytterligare en rad frågor som redan har planerats och andra som utan förvarning säkert dyker upp gör att den svenska regeringen kommer att ha en hel massa att göra under det närmaste halvåret.

Och då har vi inte ens berört inrikespolitiken. Kommer det att finnas någon tid över för regeringen att ta hand om den? Och hur kommer oppositionen att agera? Troligen blir det inte någon större obstruktion kring de frågor som ska hanteras inom EU, men inrikespolitiskt kan vi nog vara ganska säkra på att det inte blir någon "borgfred".

Fast de rödgröna verkar heller inte nyttja tillfället till en inrikespolitisk offensiv. Så långt har de inte kommit i samarbetet. Först till våren är det tänkt att detta arbete ska utmynna i skarpa förslag på åtgärder.

Men det här ställer ändå stora krav på de fyra allianspartierna. Regeringen kommer alltså att vara väldigt uppbunden med arbete, vilket innebär att det kommer att vara väldigt lite tid över åt opinionsbildande verksamhet och förberedelser inför nästa års valrörelse. Det här ansvaret måste alltså riksdagsgrupperna, partisekreterarna och de olika partistyrelserna ta på sig. Men också tillåtas att ta på sig.

EU-ordförandeskapet kan mycket väl bli ett opinionsmässigt lyft för alliansregeringen. Men det är alls inte självklart. Och sköter allianspartierna då inte det övriga arbetet så är tyvärr risken att man i stället halkar efter. Det här gäller i synnerhet Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna.

Mer läsning

Annons