Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dagens ungdom. Och pensionärer.

/

I torsdags inleddes rättegången mot 70-årige Ronald Fasth som i somras örfilade en tolvåring som kallat honom för gubbjävel vid en dispyt mellan de tu om tolvåringens olovliga cyklande vid Folkets park i Värnamo. Vilket har startat ett pensionärsuppror.

Annons

Vad som gör det hela intressant är det här med ansvar.

I gårdagens Aftonbladet förkunnade en av de tillresta pensionärerna följande:

”Vi menar inte att det som har hänt inte är ett lagbrott, utan vi menar att samhället måste ta hand om barnen i tid så att sånt här inte händer.”

I takt med att vår samtid blivit allt mer individualistisk tycker vi paradoxalt nog att allt mindre är vårt ansvar. Att sköta sig själv och skita i andra betyder väldigt ofta att ”samhället” skall ingripa istället för att du och jag ska göra det.

Det är exempelvis nästan alltid samhället som skall ta ansvar för att skola dagens ungdom. Trots att det arbetet först och främst borde ligga på familjen. För det är inte först och främst samhället som borde se till att dagens ungdom inte vandaliserar och cyklar olovligt. Det är familjen.

Det är inte först och främst samhället som skall förse barn med en vettig och fungerande moralkompass. Det är familjen. Hur den än må se ut och vilka som än må ingå i den.

När familjen inte klarar av att ta hand om ett barn kan dock samhället naturligtvis kliva in.

Skolan skall fylla en kompensatorisk roll i barns liv. Det som saknas i hemmet skall tillföras i skolan. Vi har även myndigheter och institutioner som skall se till att de som inte klarar av att uppfostra sina barn på egen hand får hjälp att göra det, eller, i extremfall, fråntas ansvaret, för barnets bästa.

Delar av ansvaret för vår samtid måste vi ta gemensamt. Men i dag lever civilkuraget tyvärr en tynande tillvaro i Sverige. Vi är rädda för varandra. Vi tycker alldeles för sällan att det är vår uppgift att ingripa och alldeles för ofta att det mesta är någon annans ansvar.

Roland Fasth tog dock sin del av det kollektiva ansvaret och sa ifrån. Det var bra. Örfilandet skulle han däremot ha avhållit sig ifrån. Dock verkar det här med förmågan till personligt ansvarstagande brista något hos Fasth, som i Ekot under torsdagen förkunnade att han visserligen gjort något olagligt, men att det inte var hans fel. Nähä. Vems fel var det då?

Tolvåringen skulle a) inte ha cyklat på minigolfbanan och b) inte kallat Roland för gubbjävel.

Att han gjorde det visar att någon brustit i sitt ansvar. Är man tolv år är man fortfarande under utbildning till att bli en ansvarstagande samhällsmedborgare. Men det fråntar dock inte individen allt eget ansvar för ord och handling.

Ty det här med ansvar, handlar faktiskt inte först och främst om någon annan. Eller samhället. Det handlar om dig och mig.

 

 

Mer läsning

Annons