Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dag och natt med hund och katt

/

Det här ska handla om Janne, Alma, Knut, Irma, Sigrid och Gösta. De bor tillsammans i Herte, i ett falurött hus med vita knutar där de stormtrivs. Det försäkrar i alla fall Janne, som lystrar till efternamnet Johansson. Alma säger inte så mycket, hundar brukar inte det, men hennes svansviftande tyder på att hon gillar läget tillsammans med husse och fyra kattkompisar.

Annons

För Janne Johansson i Herte utanför Bollnäs är husdjuren en källa till glädje, harmoni och välbefinnande. Därför kanske det känns lite märkligt att börja den här texten med något sorgligt. Men sorgen är också något som kommer på köpet, förr eller senare, för alla som har ett kärt husdjur. Så även för Janne. Så vi börjar där, med sorgen.
I det mysigt inredda ”bonnköket” sprakar en brasa i vedspisen. Utanför fönstret lyser solen på snötäckt skog. Janne Johansson bjuder på nybakt sockerkaka och häller upp kaffe, medan en liten katt nyfiket närmar sig köksbordet. På en skänk intill står ett foto av Arvid, Jannes Golden Retriever som bara var åtta år gammal när han fick cancer och dog. Saknaden blev oerhörd. 

– Det var i november 2007 som det konstaterades att Arvid hade cancer i lever, njurar och mjälte. Det fanns inget att göra. När han just hade dött, sa jag till mig själv: ”aldrig mer en hund”. Jag ville inte utsätta mig för den sorgen igen.
Men så gick tiden, och efter ett par tre månader började Janne fundera på att ändå skaffa en ny hund. I Motala hittade han så hunden han letat efter.
– Jag hämtade Alma i mars förra året, då hon var åtta veckor. I början var det lite jobbigt, jag mindes Arvid och jämförde med honom…
Det märks att Janne fortfarande tycker det är lite jobbigt att prata om sin gamle kompanjon, men så tittar han på den pigga, busiga lilla svansviftande damen på golvet och leendet kommer tillbaka till honom.
– …men jag har aldrig ångrat en sekund att jag skaffade Alma. Det är djur som gäller för mig, säger han och klappar Alma, som svarar med än mer ivrigt svansviftande och lite nafsande. 

Under Jannes uppväxt var hans dröm att bo på bondgård, men verkligheten såg annorlunda ut – han och föräldrarna bodde i lägenhet och hade därför inte några husdjur. Men fascinationen för djur, av alla de slag, kom till honom ändå.
– Intresset har alltid funnits där, ända sedan jag var liten. En moster till mamma hade jordbruk, och där var vi på i stort sett alla skollov. Jag nästan bodde i ladugården med kossorna, jag tyckte det var jätteintressant. De första djur jag hade hemma var akvariefiskar, sedan blev det guldhamster. Och så startade jag och en kompis faktiskt en kaninuppfödning också...
Janne ler åt minnena. 

Redan vid sju års ålder gick han på ridskola för första gången, och hästarna har fortsatt ligga honom varmt om hjärtat, även om han just nu inte har några egna. Första hästen skaffade han när han var fjorton och sedan har han haft flera stycken. Just nu har han lite mindre djur, vilket han visserligen haft även när han haft häst – sedan han flyttade hemifrån har han till exempel i stort sett konstant haft en eller flera katter hos sig.
– Jag var nitton när jag flyttade till eget, det var 1984, och sedan dess har katterna funnits med hela tiden, sammanlagt har det blivit… tretton stycken, kommer han fram till efter att under några sekunder raskt räknat upp namnen på allihop.
Just nu är det inte mindre än fyra jamare som trampar de Johanssonska golven i det charmigt lantliga huset. Veteranen heter Gösta, är sex år och hämtad från Djurskyddet i Bollnäs. Irma är en kolsvart och lite skygg fröken på fem år som härstammar från Rengsjö. Sigrid är en elegant dam på fyra år som kommer från Timrå. Och till sist har vi minstingen Knut, en nyfiken treåring från Torsåker. Alla utom Irma, som trotsat vinterkylan och begivit sig ut på tur, kommer fram och ”presenterar” sig för mig.
– Hon kommer nog att hålla sig borta medan du är här. Hon är sån, har lite vildkatt i sig, förklarar Janne småleende. 

Mest närgången av de tre katterna som finns inne är Knut, som balanserande på bordskanten nyfiket nosar på nykomlingen vid densamma och samtidigt visar prov på hur en stolt och trygg katts svansföring ser ut. Knut är en väldigt kärvänlig och social katt, trots att han inte haft det så lätt. När han föddes var han nästan död, men kunde strykas igång och räddas till livet med en liten nervskada som enda men. Skadan gör att Knut går lite speciellt, men han tar sig ändå fram både snabbt och elegant. Lite jobbigare för den här kämpen är den kroniska matstrupsinflammation han lider av, och som göra att han ibland har svårt att äta riktigt. Janne hoppas att han ska slippa ta bort Knut, men om han blir sämre kan det tyvärr bli ett måste.
Janne har också haft fler än en kull kattungar i huset, senaste gångerna är det Irma som har varit stolt mor till oemotståndliga små pälsbollar, som sedermera fått nya hem.
– Jag planerar att ta en till kull på Irma nu, hon får så fina ungar, och då kommer jag nog att behålla åtminstone en själv, säger Janne och fortsätter i samma andetag:
– Det finns inte för mig att vara utan katter, det är så fantastiska djur. Många tror kanske att det inte är något sällskap att ha katt och att man inte kan lära katter något, men det stämmer inte – alla katter är olika personligheter, som formas och utvecklas till det man gör dem till. 

Djuren har inte bara betytt mycket som sällskap för Janne under åren, de har också fungerat som rehabiliteringshjälp under en lång och jobbig sjukskrivningsperiod. Efter att ha blivit sjukskriven för utbrändhet 2001 har det periodvis varit väldigt tunga tider, då har djuren alltid varit den del i tillvaron där Janne hittat lugn och meningsfullhet, berättar han. Sedan i höstas finns han ute i arbetslivet igen, och djuren har betytt mycket för att han kunnat komma tillbaka. 

– Ja, jag har mycket djuren att tacka för att jag är där jag är idag, utan dem tror jag inte det varit så, säger han och utvecklar:
– Djuren gör att man får något att ta ansvar för, även om man mått dåligt har man alltid varit tvungen att gå ut med hunden, och bara att komma utanför dörren gör mycket. Sedan gör djuren också att man får kontakt med andra människor, som man inte skulle träffat annars. Särskilt om man har hund blir det så, men även med katt faktiskt. Det är ju också bevisat att djur har en blodtryckssänkande och lugnande effekt på människan. På Alfta Rehab, där jag varit inlagd, har de förstått det, där fick man ha hund med sig. Ja, djuren har verkligen hjälpt mig väldigt mycket under min rehabilitering.
Djurens förmåga att locka fram det där lilla leendet och den där känslan av välbefinnande är något som Janne återkommer till under samtalet. 

– Det spelar ingen roll hur dåligt humör man är på, eller hur dåligt det varit på jobbet, eller vad som helst – djuren kan verkligen få en att vända. Man har alltid en positiv vän.
Att man skulle behöva ha en speciell personlighet för att ha och uppskatta husdjur tror inte Janne.
– Nej, jag tror verkligen att husdjur kan ge alla typer av människor något.
För Jannes del är det inte bara vardagarna som blir mer levande av att ha djur, på helgerna brukar han ta med Alma och åka på hundutställningar. På de här tillställningarna är det inte tävlandet eller något prisjagande som är det viktiga för Janne. – Det är själva grejen att komma iväg och träffa folk som är härlig. Man packar en picnic- korg och tillbringar en dag bland hundmänniskor bara. Lugnt, mysigt och trevligt.
Till de människor som aldrig haft djur men funderar på att skaffa, säger Janne Johansson:
– Det kan vara väldigt mycket jobb, men man får oerhört mycket tillbaka. Det enda negativa jag kan säga om att ha husdjur är att de finns med oss under alldeles för kort tid.

Mer läsning

Annons