Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Cash och Lewis drog publik i Hudik

/

Klädd i svart, skjortan uppknäppt, gitarren högt och liksom uppfordrande pekande, intog Ted Åström scenen i går kväll, med Johnny Cash som förebild. Det var dimma och natt, och tågvisslan tjöt melankoliskt någonstans långt bakom när showen körde igång.

Annons

Föreställningen i kulturhuset Glada Hudik hade lockat många, som fick följa med på resan genom den legendariske artistens liv. Ted Åström, till förväxling lik förebilden, i den bleka belysningen på scenen, bjöd på de välkända numren – och flera som man hade glömt och plötsligt kom ihåg.

Ett medryckande inslag var pianisten Jerry Carlsons inhopp som Jerry Lee Lewis, på sin tid en av flera självförbrännande artister i personkretsen runt Johnny Cash: de eleganta kläderna, den arroganta stilen, det frenetiska hamrandet på klaviaturen och en harlekinrutig lacksko som understöd längst uppe i diskanten.

Sigge Hill, en av de lokala gästmusikerna i föreställningen, svarade för Luther Perkins närvaro i låtarna, med den taktfasta spelstil som förankrat musiken i skaran av fans. Den spänner för övrigt över åtskilliga generationer, av publiken att döma.

Och så var det själva musiken. Ömsom hoppfull, ömsom mörk, alltid allmänmänsklig på ett eller annat sätt, med inslag av missmod och tro, kärlek och sorg, sårbarhet och längtan, saknad efter något som man har haft och förlorat. Och här och var ett stänk av okynne och humor, mitt i tröstlösheten i Folsom prison och San Quentin.

Sammantaget bjöds publiken på en variationsrik och härlig föreställning med många dimensioner, musiken, och den ömsom förtätade, ömsom uppsluppna stämningen, med en skara artister som gav full valuta till sin publik. Underhållning och igenkännandets glädje. Men: just around the corner there's a heartache.

Mer läsning

Annons