Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Räven som hälsar på i stugorna

/
  • Räven har besökt stugorna runt Hansesjön under flera år. Den äter gärna en smörgås men jagar även utmärkt på egen hand.
  • Det är ä fantastiskt att ha få känna samhörighet med ett vilt djur under så lång tid, säger Agneta om rävhonan som hälsar på i Hansebodarna.

Längs grusvägarna i skogarna mellan Forsa och Delsbo är mötet mellan djur och människa påtagligt. Mitt ute i ingenting där man på knaggliga grusvägar aldrig verka nå sitt mål breder plötsligt den trolska Hansesjön ut sig, och här finns en räv som mer än gärna hälsar på i stugorna.

Annons

Här har Agneta och Lennart Nilsson bott i många år, först om somrarna då barnen var små och nu sedan ett antal år permanent. Den gamla sommarstugan har gått i arv från Lennarts föräldrar och renoveringen är igång. Agneta berättar om mötet med den mytomspunna räven som besökt familjen i mer än åtta år.
– Det är något speciellt med henne, säger Agneta lyriskt och börjar historien om Mickelina som hon döpt rävhonan till.


Redan när barnen var små strök rävar omkring i bebyggelsen vid Hansesjön. Men just den här räven, troligen densamma, har kommit att betyda något alldeles speciellt för familjen.
– Första gången hon dök upp kom hon i hasorna på våra flickor som varit ute och fiskat. Som i ett osynligt koppel traskade hon orädd efter dem ända upp på husknuten, berättar Agneta.
Och sedan dess har rävhonan varit ett återkommande inslag i Nilssons vardag och det är en bortskämd liten dam vi pratar om.
– Ja, tacka för det med den meny som Agneta bjuder på, menar maken Lennart som slagit sig ner vid köksbordet.
Med maträtter som fläskfilé och kantarellsås och därtill en tallrik hemlagad paj med vaniljsås kanske det inte är så konstigt att man fått sin rödklädda gäst.
– Usch! Det här vågar man väl knappt berätta om, skrattar Agneta och förfasar sig över naturvänner och jägare som ska gå i taket.


Makarna betonar dock att räven är helt självförsörjande. De har studerat hennes utmärkta jaktteknik. Fullt koncentrerad ligger hon och lurar i gräset i väntan på att få fånga både råttor och annat småvilt. Därtill är Mickelina borta i långa perioder om somrarna när hon fostrar sina små ungar. Av dessa har man då aldrig sett ett spår. Hon försvinner när hon ska till att föda och dyker upp om hösten när hon är ensam igen.
– Hon klarar sig mer än väl utan oss. Hit går Mickelina bara för att få lite piff och guldkant på vardagen, menar Agneta.
Eftersom Agneta är hemma dagtid är det också hon som står räven närmast och det är onekligen ett speciellt förhållande de båda har.
– Jag kan känna av hennes närvaro redan innan jag sett henne och det är mer än en gång som hon skrämt slag på mig.
Hon berättar om de gånger hon hoppat till i köket då Mickelina suttit utanför och stirrat in genom fönstret med bedjande ögon och huvudet på sned. Andra gånger har räven helt sonika legat utanför i gräset i anslutning till altanen och väntat på att matmor ska komma ut med en macka eller pizzabit.
– Jag vet inte hur ofta jag svurit åt henne i vedboden då hon smugit fram i dörröppningen, då blir man faktiskt rädd, skrattar Agneta.


När räven väl kommer kan hon stanna i flera timmar. Och som en hund skuttar hon i hasorna på Agneta längs med hennes dagliga promenader på närmare tre kilometer.
– Man känner sig onekligen lite utvald. Hur många får man vara med om det här och under flera år, menar Agneta
Magiken omkring Mickelina har bara ökat genom åren. Som de senaste två jularna då räven dykt upp som på beställning. En av jularna hade svärfar klätt ut sig till tomte och promenerat ut över nysnön på Hansesjön. I lyktans sken kunde man se hur rävhonan följt hans spår över isen fram till husknuten.
– Det går nästan inte att beskriva det hela. Där står vi i fönstret och ser de båda komma över isen. Bakom dem strålar månskenet som aldrig förr, trolskt, overkligt och underbart vackert i ett och samma ögonblick. Perfekt på något sätt, berättar Agneta.


Hur reagerar hon då den dagen då Mickelina vandrar vidare. Rödrävar har ju trots allt bara en genomsnittsålder på cirka tolv år.
– Den dagen räven är borta är det så. Det förnuftet har jag fortfarande kvar. Hon är ju trots allt ett djur och det kan hända mycket längs vägarna härute, menar Agneta och tillägger:
– Det är ändå fantastiskt att ha få känna samhörighet med ett vilt djur under så lång tid. Det är något jag kommer att bära med mig hela livet vad som än händer.
Det återstår att se om Mickelina dyker upp en tredje jul och förtrollar tillvaron för familjen Nilsson. Dagen till ära lyser dock föremålet med sin frånvaro, eller så ligger hon och trycker i höstrusket och iakttar vartenda steg vi tar.

Mer läsning

Annons