Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Återresa för livet

/

35-åriga Kim Östlund kom från Sydkorea till Sverige när hon var sex månader gammal. Som nyfödd lämnades hon på trappan till ett barnhem i Seoul. I somras besökte hon sitt hemland för första gången för att få veta mer om sitt ursprung.

Annons

För Kim Östlund har frågan om ursprung alltid legat som ett antal outrättade frågetecken i bakhuvudet. Hon kom till Sverige från Sydkorea endast sex månader gammal, och har inte en aning om vilka hennes biologiska föräldrar är.
– Jag har alltid velat åka till Korea. Men efter att jag fick egna barn har det på något sätt blivit viktigare.


Det har nu gått ett halvår sedan hon gjorde sitt livs resa. En resa som i och för sig inte rätade ut frågetecknen om ursprunget, eller gav svar på varför hon lämnades på trappan till ett barnhem i Seoul som nyfödd.
– Det kan låta som en klyscha. Men det är faktiskt inte lika viktigt längre. Resan i sig gav så mycket annat.
Längtan att få åka tillbaka till Seoul har alltid funnits där och då hon för knappt ett år sedan var inne på Adoptionscentrums hemsida och såg att det skulle anordnas en återresa för koreanskadopterade i åldern 20-35 år tvekade hon inte.
– Jag skulle snart fylla 35 år så jag kastade in en ansökan på vinst och förlust, berättar hon.
Bakom arrangemanget stod den koreanska organisationen SWS - Social Welfare Society. För andra gången erbjöd organisationen en bekostad återresa för koreaner som adopterats till Sverige och USA. Kim snickrade ihop en ansökan på engelska och glömde sedan mer eller mindre bort det hela.


I juni 2009 fick så Kim, eller Ok-Zoo Kim som hon hette då hon anlände till Sverige, beskedet att hon som en av fem svenskadopterade koreaner antagits till resan som gick under namnet Motherland Tour 2009.
– Mina föräldrar blev överlyckliga. De har alltid uppmuntrat mig att åka tillbaka. Själv kändes det konstigt, avlägset på något vis. Min första tanke var att jaha nu får jag lägga om semestern med familjen.
Väl på plats sammanstrålade man med de amerikanskadopterade koreanerna och blev en grupp på totalt tjugo stycken.
– Allt var otroligt välorganiserat. Välkomstscermonin på hotellet var högtidlig och man bjöd på god mat och ett varmt mottagande. Alla fick varsin fadder, unga koreanska studenter med amerikanska smeknamn, som tog hand om oss från första till sista sekund. Min kallades för Lucy, berättar Kim.
Dagen efter åkte de till SWS: s huvudkontor där chefen för organisationen delade ut presenter innan han visade runt och berättade om verksamheten.
– Överlag var man otroligt måna om oss och hade ansträngt sig till det yttersta för att vi skulle känna oss "hemma". Det var som om de hade dåligt samvete över att vi tvingats adopteras bort. Att de ville gottgöra oss och visa att man hade fått det mycket bättre.


I anslutning till SWS: s byggnad i Seoul fanns både ett BB och ett barnhem. Mammorna kom och födde i ena flygen och några timmar senare flyttades de nyfödda barnen ensam över till den andra delen.
– Det var så klart gripande att besöka barnhemmet, berättar Kim och drar efter andan. Där låg nyfödda bebisar på rad och väntade på att bli bortadopterade.
Men mötet med de små, som de långväga besökarna både fick hålla i och byta på, gick mycket bättre än vad Kim föreställt sig.
– Självklart påmindes man om sitt eget öde, men jag kunde ändå förhålla mig till situationen och hålla distansen. Barnhemmet var dessutom fräscht och personaltätt. Bebisarna hade det så bra som det gick under rådande omständligheter och det kändes skönt, menar hon.
Det gavs överhuvudtaget inte mycket tid till eftertanke. Schemat var späckat och Kim som tillhörde Andonggruppen transporterades snabbt vidare per buss till staden Andong. Enligt koreanska mått mätt en småstad med en befolkningsmängd på cirka 200 000 tusen invånare.
– Vi besökte tempel, marknader, åkte till ett pappersbruk och fick lära oss att måla enligt landets seder.


Två nätter bodde de i ett typiskt koreanskt hus.
– Det var nog de längsta nätterna i hela mitt liv, berättar Kim och skrattar.
– Vi låg direkt på golvet på en tunn filt, med endast ett skynke att dra över oss. Huset var delvis öppet och det var ljud precis överallt. Grodor som kvackade, skalbaggar och syrsor som både lät och kröp. Jag var helt mörbultad när jag vaknade.
Enligt Kim är det verkligen ingen dans på rosor att vara ung i Sydkorea. Med en skolgång på nästan tolv timmar dagligen pluggar de väldigt mycket. Redan tidigt är de inriktade på vad de ska bli och det ges sällan tid för fritidsintressen eller relationer.
– Blir du gravid utan att vara gift är det kört. Du har inte bara satt dig själv i vanära utan också din familj och barnet, förklarar Kim och menar att däri ligger antagligen en av orsakerna bakom adoptionerna.


Ingen man vill gifta sig med en kvinna som redan har ett barn. Ingen företagare vill heller anställa en sådan kvinna eller för den delen barnet i en framtid. Att få barn överlag innebär slutet på en tilltänkt karriär. Man kombinerar inte barnafödande och yrkesliv. Som en följd av detta har genomsnittsåldern för förstföderskor i Sydkorea ökat avsevärt.
Kim hade inga möjligheter att besöka barnhemmet där hon bodde sin första tid i livet. Byggnaden var riven sedan flera år tillbaka och därmed var förutsättningarna att få reda på mer om föräldrarna tämligen små.
– Vi som adopterades bort på 70-talet finns inte alltid med i några koreanska register. Detta eftersom det var tillåtet för föräldrarna att vara anonyma på den tiden vilket självklart försvårar ett sökande.
Men Kim åkte som sagt inte med ambitionen att hitta några anförvanter. Däremot fick hon ta del av flera andras återföreningar.
– På 80-talet blev det obligatoriskt med register och eftersom det fanns flera 80-talister i vårt sällskap var det några som hittade sina föräldrar.


Hon menar att det förstås var fantastiskt att få ta del av dessa möten, men tillägger samtidigt att det inte är en helt enkel situation att förhålla sig till. Många gånger lider föräldrarna eller släktingarna av skuldkänslor, eller så vet den övriga familjen inte ens om att det funnits ett barn.
– Det är klart att det varit kul att få veta. Som mamma vill man få en förklaring till hur man kan lämna bort det käresta man har i livet. Men vad händer sedan både med dig själv och med ursprungsfamiljen? Det förpliktar på något sätt, blir en process och orkar man verkligen med det?
För Kim blev ändå resan till Sydkorea, staden Seoul, mötet med människorna och kulturen en återförening som var tillräcklig nog.
– Det känns faktiskt som om jag vunnit på lotteri när jag ser tillbaka. Cirkeln har slutits på något underligt sätt och jag känner mig lugn och tillfreds med mitt ursprung. Innan hade jag en del fördomar mot landet och människorna men i dag är jag otroligt stolt över att vara korean.
På frågan om det blir fler resor framöver, säger Kim eftertänksamt och tittar ut på snön som bäddar in lilla, trygga Sverige miltals från landet i fjärran:
– Absolut, flera stycken, men då får minsann familjen följa med.

Mer läsning

Annons