Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bristen på omdöme gjorde henne omöjlig

/

Att landshövdingar tvingas att avgå tillhör inte vanligheten. Långt därifrån.

Men så brukar inte landshövdingarna heller försätta sig i sådana situationer att deras framtid på posten blir mer eller mindre omöjlig.

Annons

Närmast i tid var troligen Jämtlands förra landshövding Maggi Mikaelsson som i slutet av 2006 först dömdes i tingsrätten för mutbrott i samband med en älgjakt, men som i början av 2007 friades av hovrätten.

Även Högsta domstolen behandlade ärendet, dock först sedan hennes förordnande som landshövding gått ut i början av 2008, och även där friades hon från misstankarna.

Att Marianne Samuelsson nu tvingas lämna uppdraget som landshövding på Gotland är alltså extraordinärt. Men så har hon heller inte gett regeringen möjlighet att agera på något annat sätt heller.

Förtroendet för henne är så pass skadat både bland allmänheten och internt på länsstyrelsen att något annat beslut än att skilja henne från chefsuppdraget inte kan komma i fråga. För även om hon nu hävdar att alla borde vara lika inför lagen, så tyder hennes tidigare uttalanden på motsatsen. Och även om hon ogillar sättet på vilket detta kommit ut – i form av en dold bandupptagning – är meddelarfriheten grundlagsskyddad. Så det var när hon i tisdags skickade ut ett meddelande till pressen om att hon "lockats i en fälla av en illojal medarbetare med egen politisk agenda" som hon fick droppen att rinna över den redan till bredden fyllda bägaren.

Att Samuelsson däremot inte får sparken helt, utan flyttas över som generaldirektör i regeringskansliet, beror på att hon har ett förordnande som sträcker sig till nästa år. De som eventuellt tycker att hon borde få gå från sin anställning borde fundera över sin egen anställningstrygghet. Och även över sin uppfattning kring lagen om anställningsskydd, LAS.

Men även om Samuelsson har demonstrerat stor omdömeslöshet och därigenom gjort det omöjligt för henne att fortsätta som landshövding, så visar den här soppan också att allt knappast står rätt till på länsstyrelsen på Gotland. Att arbetsklimatet knappast är det bästa. Och att långt ifrån alla tjänstemän på myndigheten ser som sin uppgift att hjälpa företag och medborgare.

Det betyder inte att man ska låta bli att hålla på lagar och regler, men det går att göra på olika sätt. Man kan antingen välja att vara tillmötesgående och behjälplig för att så ska kunna ske. Eller också kan man barskt sitta och vänta på att de bristfälliga ansökningarna ska komma in, för att sedan nitiskt nagelfara dem och skicka tillbaks dem med ett blankt avslag.

Strandskyddsfrågan är känslig. Det är absolut viktigt att upprätthålla allemansrätten, men Marianne Samuelsson har helt rätt i sitt konstaterande att en region inte kan överleva på att ha människor att vandra omkring på stranden.

Det finns områden längs med vårt lands kust, sjöar och vattendrag som är väldigt exploaterade. Där behövs en skärpning. Men på många andra håll är problemet snarare det motsatta, det vill säga att områdena snarare avfolkas. Här måste strandskyddsreglerna kunna vara generösare.

Med den nya strandskyddslagen, som trädde i kraft 1 juli, får vi de här förutsättningarna. Vilket förbättrar för kommunernas möjlighet att planera sin utveckling och som ger fler människor möjligheten att förverkliga drömmen om ett strandnära boende.

Mer läsning

Annons