Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bra ha is i magen

/

Det kom knappast som en blixt från klar himmel att stödet för att byta den svenska kronan mot euron är nere på rekordlåg nivå.
Endast 11 procent skulle rösta ja till euron om det var folkomröstning i dag visar den senaste opinionsmätningen från Statistiska centralbyrån, som kom presenterades för någon dag sedan.

Annons

Det är en logisk konsekvens av den stora turbulens som har skakat om eurozonen den senaste tiden, samtidigt med att Sverige – utanför valutasamarbetet – har klarat sig bra. Kombinerat med att det är få av de forna Ja-partierna som aktivt förespråkar ett svenskt medlemskap i valutaunionen.

Egentligen är det bara Folkpartiet som aktivt förespråkar att kronan ska ersättas av euron.

Genom en enveten men väldigt ensam kamp, och just nu dessutom i synnerligen stark motvind.

Det finns alltjämt flera goda skäl till varför även Sverige borde införa euron som valuta.

Men det är för tillfället inte någon brådska med ett svenskt deltagande. Det finns mycket som euroländerna måste få ordning på för att de fördelar som ett svenskt medlemskap skulle innebära överväger alla de nackdelar som i dag omger valutaunionen.

Å andra sidan skulle Sverige knappast ha klarat sig särskilt bra utanför valutaunionen om vi inte haft bra ordning på statens ekonomi, samtidigt som det finns flera euroländer som också har klarat sig bra trots krisen.

Så det är långt ifrån så enkelt att man kan förklara den rådande situationen med om man befinner sig inom eller utom valutaunionen.

Däremot råder det inget som helst tvivel om att problemen för euron är omfattande, och det är långt ifrån självklart att valutaunionen kommer att överleva i sin nuvarande form.

Den aktuella frågan är emellertid inte om Sverige ska ingå i valutaunionen. Vare sig på kort eller lång sikt.

Den aktuella frågan gäller hur Sverige ska förhålla sig till den nya finanspolitiska stabilitetspakt som toppmötet i Bryssel till slut landade i i slutet av förra veckan. I stället för en fullskalig fördragsändring som omfattade alla 27 EU-länderna blev det ett mellanstatligt avtal som omfattar de 17 euroländerna plus några EU-länder till. Om de senare så önskar.

Det är mycket svårt att se varför Sverige skulle skynda sig in i en sådan pakt. Det är en stabilitetspakt som vilar på eurosamarbetet och som därför svårligen är nödvändig som utomstående att ansluta sig till.

Fast det är också dumt att redan innan det färdiga förslaget ligger på bordet helt förkasta tanken på ett svenskt deltagande. Det kan möjligen, när alla villkor förhandlats klart och regelverken är klara möjligen ändå finnas anledning för Sverige att ansluta sig.

I synnerhet om det påverkar möjligheten till svenskt inflytande över EU-samarbetet, och om villkoren och regelverket ligger inom ramen för det som svenska riksdagen ändå avser förhålla sig till för att kunna upprätthålla sunda statsfinanser.

Det klokaste som Sverige kan göra just nu är att förhålla sig skeptiskt avvaktande till förslaget. Och därmed varken ropa ja eller nej.

Åtminstone inte riktigt än.

Mer läsning

Annons