Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bonde för en dag

När jag var liten hade mormor och morfar en bondgård. De hade ett tiotal kor, några kalvar och en massa katter på höskullen. Jag minns att jag satt i kornas hö och höll koll på kattungarna och pratade med favoritkossan Ida som var en svart och vit fjällko. Bara för 20 år sedan var det helt annorlunda villkor för bönder. Mormor och morfar kunde leva på sitt jordbruk då, det skulle de inte kunna göra i dag. För att få en större förståelse för hur det är att vara bonde 2009 ska jag själva testa på det livet för en dag.

Annons

Eftersom vi har en dryg timmes bilfärd från Hudiksvall till Korskrogen har jag och fotografen Kristoffer beviljats sovmorgon. Klockan är strax efter sju när vi kommer in till mjölkkorna i ladugården. Jeanette började mjölka redan klockan sex.
– Jag har beställt en kalvning till dig i dag, jag sa åt kossan i början av veckan att hon fick hålla sig tills i dag och jag är säker på att det kommer en kalv i dag, säger Jeanette med ett stort leende när hon möter oss.
Den tillsagda kossan, med nummer 666 i örat, står längst ut i raden av kor. Hon ser lite besvärad ut men glufsar ivrigt i sig maten när den automatiska fodervagnen kommer förbi hennes plats. 

Jag får hjälpa Jeanette med att mjölka de sista korna. De har en mjölkgrop där nio kor får plats vid fållorna. Den som ska mjölka står på golvet nedanför med juvren i bra höjd för att lätt kunna sätta på mjölkmaskinen. Vi spolar av juvren med en vattenslang när kossorna i sakta mak tar plats.
– Tänk om man levde i kossornas tempo, vilket lugnt liv man skulle ha, säger Jeanette medan hon väntar på att de ska komma på plats.
Det är viktigt att juvren är rena och torra innan man sätter på maskinen. Jag får dra lite i spenarna för att se att det kommer mjölk och att den är ren. Jag förstår snabbt att man måste ta i lite och tittar nervöst på kossan för att se om hon tänker sparka eller inte. Att få på mjölkmaskinen är inte det lättaste och det krävs ett par försök innan de smidigt sugs fast på spenarna.
– Ta inte den där kossan, ropar Jeanette när jag är på väg med trasan mot ett juver. 

Tydligen kan hon sparka om hon är på det humöret. Medan mjölkmaskinerna pumpar ut mjölken går jag upp och pratar med kossan som står först i ledet. 
Hon verkar gilla att bli kliad i pannan. Andreas har mockat färdigt hos korna och ser nu till att de får ensilage
Men korna får vänta ett par timmar till innan de får känna gräs under klövarna. I stallet med ungtjurar har en kalv dött kvällen innan. 
Jan misstänker att den fick trumsjukan.
– Den var frisk på eftermiddagen när vi gav dem mat och fem timmar senare hittade vi den död. När de får trumsjukan så får de luft i magen som gör att de sväller upp och kvävs till döds. Om man upptäcker det kan man punktera genom att sticka in en kanyl i magen, säger Jan.
Andreas drar upp den döda kalven i traktorskopan och lägger den vid gödselstacken i väntan på att nödslaktbilen kommer och hämtar den.
– De nya reglerna gör att vi inte själva får gräva ner den, det fick man förr, säger Andreas.
Det känns overkligt att se den döda kalven, den ser uppstoppad ut och ögonen har fått ett stelnat uttryck. Men det är vardag på en bondgård, en kalv dör och en annan föds.
Inne i ungtjurstallet är det flera kalvar som är hungriga. De står i bås med fyra, fem i varje. 
De första veckorna står de i samma stall som mjölkkorna och sedan får de flytta hit. Här ska de bli kastrerade och avhornade. De yngsta kalvarna får en blandning av mjölkpulver och vatten två gånger om dagen tills de är två månader gamla då de ska börja avvänjas. 
Plåthinkarna är efterlängtade när Jeanette kommer med mjölkblandningen. En kalv slickar i sig varje droppe och får till slut hinken som en strut på huvudet.
– Så där gör den alltid, man får passa sig så att man inte hittar hinken inne i deras box, säger Jeanette.
Tre av båsen behöver påfyllning av spån, i det bås jag ska spåna är det en svartvit kalv som tittar på mig med ögon och ögonfransar som påminner om Tjuren Ferdinand. De hoppar runt lite när jag sparkar ut spånet i båset. I båset mitt emot står en kalv som är magrare än de andra och har en väldig diarée.
– Jag tyckte väl att den såg hängig ut när jag kom in här, säger Jeanette och går för att blanda iordning vätskeersättning. 

Kalven får också en pencillinspruta.
– Det är mycket vi kan göra själv på gården utan att vi behöver ta hit en veterinär, säger hon och konstaterar att kalven är lite uttorkad och ger den en flaska till.
Vid niotiden är det frukost inne i det stora huset. Hundarna Tim och Ladden är på bushumör och brottas på köksgolvet. Jeanette äter snabbt upp filen för att kunna gå ut och kolla om kalvningen har börjat. 
Två av årets sommarjobbare har börjat den här veckan och de sätts genast i arbete. Förutom betessläppet måste man fortsätta med vårbruket. Strax innan 10 får jag gå och kontrollera kossan 666 och kan konstatera att det nu hänger ut en stor blåsa.
– Det där är vattenkalven. Det är en blåsa med vatten och slemhinnor som ska bana väg för kalven, förklarar Jeanette.
Blåsan faller sakta mot golvet och går sönder. En slemmig massa rinner ner genom gallret till gödselrännan.
– Nu ska det inte ta alltför lång tid innan det börjar hända något, säger Jeanette som passar på att mata grisarna och lämnar mig och fotografen som kalvningsvakter.
Kossan råmar lite och kan inte bestämma sig för om hon ska ligga ner eller om hon ska stå upp. Hon får några värkar och snart kan man se två klövar. När Jeanette kommer tillbaka ska hon känna efter att kalven ligger rätt. 
Jan frågar om jag inte också ska passa på att känna men jag känner mig lite osäker i rollen som kalvmorska till en ko och väljer att bara titta på.
– Jag hittar två klövar, frågan är om det är bak eller fram. Jodå, här känner jag en liten näsa, då ligger den rätt, säger Jeanette och förklarar att om man skulle känna bakklövarna så måste man vända kalven och sen sätta igång och dra för att få ut den.
Jan bestämmer att kossorna ska släppas ut på betet trots att kalven inte kommit, men 666 får stanna kvar inne i dag. Vi blir utplacerade runt om i hagen med order om att vifta om de försöker springa mot staketet. 
De första korna kommer ut ur ladugården och studsar nedför backen mot hagen. De som tidigare sett så klumpiga ut gör nu viga språng och böjer sin kropp åt alla håll. En del stannar upp precis vid grinden och gnuggar huvudet i jorden och stampar med ena frambenet så att dammet ryker. I en hage bredvid står ett gäng stutar, kastrerade tjurar, och ser intresserade på när kossorna dansar fram över gräset. Nu är det ingen som har riktig ro att börja äta av det saftiga, gröna gräset. De kollar läget och några kor stångas med varandra för att bestämma vem som ska vara ledare i den här hagen. 

När det sista gänget släpps ut från ladugården springer tre kor rakt emot mig där jag står vid staketet, jag viftar och ropar åt de men de verkar inte vilja ändra riktning. I panik tar jag min flykt till en kraftledningsstolpe. Kossorna stannar upp och börjar tugga på en grästuva. Jeanette som har sett min flykt kan inte låta bli att skratta.
– Trodde du att du skulle vara säker bakom den där stolpen, säger hon och skrattar.
Inne i ladugården har 666 lagt sig ner och får flera krystvärkar. Nu kan man se en del av frambenen och en liten mule. Kossan reser sig upp igen. Jeanette och sommarjobbaren Viola bestämmer sig för att hjälpa kossan genom att dra i kalven när hon krystar. När kalven har kommit ut halvvägs börjar den slicka sig om munnen. Den glider sakta ner och landar på golvet, den skakar lite på huvudet men gör inga försök att resa sig upp. Jeanette ser till att den inte har något slem i näsan och att den kan andas medan Viola torkar den med lite halm. 666 vänder på huvudet och tittar på kalven. Hon är fastbunden och når inte kalven men Jan drar fram den så att kossan får slicka på den. Det blev en brun och vit kalv.
– En kviga, konstaterar Jeanette.
När fotografen kommer för nära gör kossan ett utfall för att mota bort honom men eftersom hon sitter fast så når hon honom inte.
– Ni kan ju tänka er hur det kan bli om de kalvar ute, då kan det bli besvärligt att få tag på kalven, berättar Lisa. 

När kossan har fått heja på sin kalv så drar de bort den till en liten kalvbox där den får vila ut i halmen.
– Vill man ha mjölkkor måste man sära på de. Det finns de som har djuren på lösdrift och särar på de först efter tre dagar, men då blir det oftast en fruktansvärd separationsångest både för kossan och kalven, berättar Jan.
666 verkar finna sig snabbt i att kalven är borta men jag kan inte låta bli att undra om hon egentligen inte saknar sin kalv. 

Tackorna och deras lamm som går ute på bete ska få kraftfoder och påfyllning av vatten. Redan när vi plockar fram fodersäckarna kommer fåren bräkande mot staketet. De knuffas lite när de följer med till foderkrubborna. Två lamm kommer genast fram och vill bita lite i jackan och pussas. En sparkar mig i ryggen med ena frambenet när jag sätter mig ner i gräset. Lisa kallar två av lammen för lillasyster och storebror. Lillasyster är mycket mindre än sin bror och det beror förmodligen på att deras mamma bara har en spene och brorsan är den som roffar åt sig mest mat.
– Men när vi skulle släppa ut de hemma på gården så lyckades alla får komma ut förutom lillasyster som gick kvar i stallet och skrek. Då gick storebror tillbaka in i stallet och såg till att hon också kom med ut, berättar Lisa och kliar deras mamma under hakan. 

Hon är en väldigt social tacka och har varit en väldigt duktig mamma hittills.
– Men tyvärr kommer hon nog få gå till slakt i höst. Hon har bara en spene och det är inte så bra att avla på henne då. Det fungerar om hon får en eller två lamm, men får hon fler blir det besvärligt, säger Lisa.
Mitt hjärta slår nog lite extra för tackan med en spene, nog skulle jag kunna tänka mig att ha henne i hemma i hästhagen bara för att hon är så gosig.
Lisa passar på att träna vallning med border collien Mic, med en visselpipa och särskilda gester får hon honom att röra sig runt flocken och förflytta den dit hon vill. En tacka tänker inte följa med utan vill försvara sina lamm mot hunden. Hon stampar med ena frambenet i marken men Mic kryper ihop och spänner blicken i henne när han sakta går mot henne. Med ett knyck vänder hon på huvudet och manar sina lamm mot flocken. Trots att jag helst hade velat sitta kvar i gräset med lammen och tackorna måste vi åka och kolla till de andra fårhagarna. 
Under sommaren ägnar Lisa flera timmar varje dag åt att kolla till djuren som går på bete. 

Det blir fika igen inne i det stora huset, några passar även på att äta lunch. Mic är inte på samma bushumör som imorse. Han är blöt efter att Lisa har duschat honom och lägger sig på golvet för att sova. Traktorerna går just nu för högvarv ute på täkterna. Innan dagen är slut kommer Jan att ha sått 10 hektar mark.
Efter fikat är det dags att ge ungtjurarna mat igen. Den här gången ska jag få ge den magra kalven ett par flaskor vätskeersättning. Han förstår snabbt att han ska snutta på flaskan men även hans kompis vill ha och försöker komma åt flaskan, en tredje kalv nöjer sig att snutta på min jacka. 
Där mitt bland kalvarna så känner jag mig som en ko.
Eftermiddagsmjölkningen tar lite längre tid eftersom korna måste tas in från betet först. Jeanette är tillbaka för sitt eftermiddagspass och öppnar upp porten till ladugården och ropar på kossorna. Sakta, sakta, börjar de röra sig mot ladugården igen. Juvren har blivit stora igen och gungar i takt med deras steg. De ställer sig snällt och väntar i fållan på att bli insläppta i ladugården. Nu är jag mer van vidmjölkningsmaskinerna och hur jag ska klämma på spenarna för att se att mjölken är okej. Inte heller den här gången får någon ko för sig att sparka mig. 
Den nyblivna mamman blir mjölkad separat för att kalven ska få sin råmjölk. Viola ska visa mig hur man gör för att få kalven att dricka.
– De tror ju att de ska hitta en spene uppåt medan vi vill få de att dricka ur en hink, förklarar hon och försöker lirka lite med kalven.
Hon doppar fingrarna i mjölken och stoppar in de i kalvens mun samtidigt som hon försöker dra ner kalvens huvud i hinken. Tillslut hittar den mjölken i hinken.
– En del kan krångla väldigt mycket. Det är viktigt att de får i sig råmjölken, den här kalven kommer få sin andra dos i morgonbitti, säger Viola och tar med sig den tomma hinken. 

Den lilla kalven ser så ensam ut i sin box, de andra äldre kalvarna flyttade för ett par dagar sedan. När jag klappar den lille inser jag att jag inte skulle kunna vara en bonde i dag, jag är för sentimental för det. Men jag sitter gärna i höt och klappar på en ko eller kalv.