Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blomsterängen vid världens ände

/

Det långt till byn Sjösveden på Bollnäs finnskog. Men den som ändå gör sig besväret att åka den långa vägen genom skogen blir rikligt belönad. Här finns en blomsterprakt som överväldigar.

Annons

Vägen slingrar längs krönet av en ås. Genom den glesa tallskogen skymtar myrar och blanka gölar, fantasieggande och lockande. Man får lust att stanna, hasa nedför slänten och ta några steg i den mjukblöta myrtorven, pröva om myren bär, eller om fötterna sjunker ner.

Men det gör man förstås inte, man fortsätter, och just där skogen tar slut och landskapet öppnar sig, där ligger Sjösveden på krönet av en långsträckt sluttning ner mot Häsbosjön. I första gården på höger sida bor Alf Albertsson, Sjödsvedens egen blomsterkung.

Redan när vi stiger ur bilen är Alf framme och presenterar en av de märkvärdiga skönheterna som växer kring gården, den blålila fältgentianan. Liksom många andra av växterna här trivs den på marker som varit hävdade under långa tider.

En gång i världen kallades gården för Kaffe-Lasses och Alfs morfar, Daniel Sjöberg, kom dit som dräng 1874. Så småningom tog han över och gården fick namn efter honom: Daniels. Alf pekar mot gräsmattan där rika bestånd av liten blåklocka och prästkrage vajar i vinden.

– Där borta odlade han korn och havre. Han ökade ut odlingsmarkerna själv, handgrävde och plockade sten.

Sedan blev det slåtteräng av åkrarna och tack vare att jorden har varit orörd sedan början av 1960-talet trivs många arter som vill ha lugn och ro i sin livsmiljö. De här växterna föredrar också näringsfattig kost och trivs sålunda på mager mark.

– Tio år efter att vi hade slutat med slåttern började de komma och det ökade rejält sedan vi slutade gödsla, säger Alf.

Han om någon känner till växtlivet runt knuten, han som har växt upp på gården och som sett markerna förändras genom åren. Han vet exakt var låsbräken och orkidéer slagit rot, och på ett ungefär hur många olika arter som växer här, från myrkanten, genom skogen och ut på ängen.

– Om man räknar gräsen – det finns ett 20-tal – så är det ungefär 300 arter.

Blommorna är Alfs ögonstenar. Men länge var han hemmablind, faktiskt. Visst såg han att det blommade, men han funderade inte så mycket över det. Inte förrän människor som kom på besök påpekade att det var en väldig artrikedom kring huset.

– Då köpte jag böcker och började lära mig namnen på blommorna, sedans satt jag på åkgräsklipparen och repeterade medan jag slog gräset.

Vi lämnar trädgården och ängen och går nedför backen. Vid vägkanten växter kummin. Alf tror att den har spridit sig från hans farmors kryddland. Han minns att hon kryddade bröd och kalvdans med kummin och att korna fick "sörspa" kokt på kummin då de drabbats av magkrämpor. Längre ner i backen vajar högresta fjälltortor med blåa blommor.

Sjösvedens läge, på en sydsluttning 400 meter över havet, ger speciella förutsättningar för växtligheten. Här möts växter ur den sydliga floran och ur fjällfloran. Fjällnejlika, fjälltimotej, tortan och orkidén grönkulla är exempel på växter som man vanligtvis hittar längre norrut.

– Fjällväxterna bestämmer nog själva var de vill växa, ängsblommorna däremot kan man locka till sig genom att ge dem de rätta förutsättningarna, berättar Alf.

– Många tror att de kan få en blomsteräng genom att slänga ut lite fröer. Men vill man ha rara växter tar det tid. Man ska slåtta sent på sommaren, när blommorna har blommat färdigt och fröat av sig. Sedan är det viktigt att man tar bort allt gräs, ligger det kvar ger det näring till marken, de här rara växterna trivs bara på mager mark.

På väg tillbaka upp för backen möter vi postbilen. Vintertid får de fem invånarna i Sjösveden nöja sig med att posten kommer en gång i veckan, på fredagar. Men sommartid, då byn växer med sommargästerna, kommer postbilen varje dag. Men, sommar som vinter, det är här den vänder. Vid världens ände.

Mer läsning

Annons