Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blir det upp som en sol...?

/

I låten ”Succéschottis” sjunger Lotta Engberg om dansen som går till Dalarna och Hälsingland, samt förvisso ytterligare ett par sydligare landskap.
Tidigare den här veckan gick förvisso inte dansen men väl resan till såväl Dalarna som Hälsingland för Miljöpartiets båda språkrör. Medan Åsa Romson reste till Dalarna gick Gustav Fridolins resa till Hälsingland, och mer precist Ljusdal.

Annons

Och nog är Miljöpartiets inrikespolitiska resa de senaste åren i det närmaste att beskriva som en succé. En resa där det för tillfället knappt tycks finnas några motgångar över huvud taget.

Stödet i väljaropinionen fortsätter att växa. Partiet har nu med god marginal etablerat sig som landets tredje största riksdagsparti. I Stockholm är MP till och med snart uppe i jämnhöjd med Socialdemokraterna, och slåss om positionen som näst största parti.

Trots att Miljöpartiet nyligen – till följd av sina interna regler – tvingades att byta ut de fortfarande populära språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, så har de nya språkrören Fridolin och Romson lyckats att upprätthålla den positiva trenden.

Men även om så gott som allt i dagsläget ser positivt ur för Miljöpartiet är det ännu en hel del som kan komma att förändra detta, eller åtminstone påverka förutsättningarna för resan innan vi når fram till valdagen 2014.

En del beror på sådant som miljöpartisterna själva styr över och bestämmer sig för. Annat beror på hur övriga partier agerar och hur omvärlden förändras och utvecklas.

I strävan efter att bredda partiets profil och även väljargrupp så har ledningen för Miljöpartiet målmedvetet arbetat med att skala bort de delar av politik och framtoning som tidigare har gjort att de allra flesta har förhållit sig skeptiska och inte ens tänkt tanken att lägga sin röst på partiet. Ett förändringsarbete som alltjämt möter en hel del motstånd internt.

Ett tydligt exempel på detta var då Fridolin i onsdags menade att Miljöpartiet borde överge kravet på att minska arbetstiden från 40 till 30 timmar i veckan. Helt i linje med ovanstående strategi. Men som sagt inte oproblematiskt internt. För genast fick Fridolin utstå en hel del kritik från flera håll. En riksdagsledamot menade till och med att det är Miljöpartiets själva existensberättigande att driva frågan.

Hur det blir i slutändan återstår att se. Helt smärtfri blir i varje fall inte omstöpningsprocessen för partiledningen.

Fast det är inte bara Miljöpartiets interna arbete med politiken och vad det resulterar i som kommer att avgöra hur många väljare som till slut lägger sin röst på partiet. En stor del av partiets nya sympatisörer är forna S-väljare som av olika skäl har vänt sitt gamla parti ryggen. Inte minst på senare tid. Och som alla vet är lätt vunnet lätt förgånget.

Om det skulle bli ordning inom Socialdemokratin – hur det skulle gå till är förvisso svårt att se för tillfället – så kommer säkerligen ett flertal av de som nu uppger att de skulle rösta på Miljöpartiet att vända åter.

Det riskerar då att medföra att Miljöpartiet i motsats till den nuvarande situationen hamnar i en nedåtgående spiral. För precis som att framgång föder framgång så leder också motgång till ökad motgång.

Även i val så tenderar vi människor att vilja satsa på vinnande hästar.

Vi lägger alltså hellre vår röst på partier som är på väg uppåt i opinionen än tvärtom.

Ytterligare en aspekt som spelar in är vilket regeringsalternativ som Miljöpartiet kommer att stödja. Det rödgröna samarbetet är förpassat till historien, och än så länge vägrar Fridolin & Co att bekänna färg i statsministerfrågan.

Det kanske går ett litet tag till. Men snart kommer kraven på ett svar att öka väsentligt.

Och svaret på den frågan kommer också att ha stor betydelse för hur väljarna ser på Miljöpartiet.

Så även om allt för tillfället ser mycket bra ut för MP, finns ändå risken att det till slut trots allt blir pannkaka av alltihop.

Mer läsning

Annons