Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bilder av ljud

/

Ljudkonst finns, men bildkonst med ljud har man knappast sett – i varje fall inte gjord med de bestämda grepp Gävlekonstnären Annika Erixån tar i sin utställning i Bollnäs konsthall.

Annons

Sonotop kallar hon utställningen, alltså en plats där vissa ljud finns, inklusive mänskliga låtanden. Hennes ljudbilder består av teckningar i tusch och måleri.

Hos en del människor sammanfaller två eller flera sinnen. En del hör färger och andra kan se ljud. När Annika Erixån tecknar en farande kanonkula eller en upprörd demonstrant uppstår tydliga ljudbilder. Örat är med. Och att Mrs Inc är en krävande dam kan man nog både se och höra. Ibland är bilden förstås mer komplicerad – som i det tecknade huset där ljuden läggs intill varandra som lappar i ett lapptäcke.

Annika Erixån var gästkonstnär i Kina 2010 och hennes rustika tuschteckningar är rättframma och rätt modiga kalligrafiska äventyr. De största teckningarna är gjorda på rispapper.

Barnet och ängeln är två andra motiv som vart och ett har sin särskilda sfär av ljud. Barnets värld kommer igen i en del tuschteckningar med ett mer oformligt uttryck. Ett exempel är Flygplan, som jag tycker låter mer som en gammal brummande DC 3:a än en nutida vinande Boeing; kanske tänker Annika Erixån på att barn lever närmare sina sinnen.

Man kan säga att målningarna, som är i litet format och som domineras av rött, är ett andra spår i utställningen. De är platser för det lågmälda, de intima ljud som ofta omges av tystnad – en kyss, ett hjärtas skugga, eller ett möte. Djuprött är i sig ett tecken för intimitet, som i Annika Erixåns måleri kan finnas i så skilda ting som nåden, brösten och underbyxan. I rött finns också torpets djupa ljud som en kontrast till husets många mer ytliga.

De två spåren är fina stigar genom utställningen. Tuschteckningarna låter inte bara mest, här finns också rebusinslag för att skapa ljudassociationer – det är roligt att se sopranen som nästan plågat ger sig ut i det okända, bagaren med sitt runda bröd, polisen med sin bestämda närvaro och järnarbetarnas gemensamt frambringade stålklanger.

I målningarna är ljuden poetiskt närvarande. Annika Erixån överlåter åt betraktaren att fundera över ljud till bilder med titlar som talar om blommande hjärta, den trolovade och en grotta. Det är inte lika enkelt som att se ljudbilder av polis eller sångkör…

I utställningen finns en poetisk skog av vitmålade björkstammar som ett stilla nav. Intill finns 39 former av Hoppet. Formerna är små koner i stengodslera, förutom två som är av mongoliskt papier maché, som placerats på ett podium. Konen är en urform för tält eller kåta, men kan också ses som en plats där alla ljud finns: tystnaden.

Niels Hebert

Mer läsning

Annons