Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Betraktelser från främmande axel

Något som slog mig direkt när jag kom till Japan var alla sovande människor på tågen.

Annons

Överallt syns affärsmän med gapande munnar lutade mot högstadieflickor, i sin tur vilande med pannorna mot misstänkta gängmedlemmar. Nu när jag slutat skratta tycker jag mig till och med se något vackert i det hela. Människor, som annars skulle hålla ett respektfullt avstånd och behandla varandra efter var i hierarkin de befinner sig, sover tryggt tillsammans alldeles framför mig.

Det var så klart bara en tidsfråga innan jag själv började tupplura mig genom dagarna. Japan stannar liksom aldrig helt. Ger skolan ledigt planeras genast resor och fester. Lyckligtvis stänger det mesta mot natten, men det är då man kommer hem och ser läxberget. Sex timmar sömn känns de flesta dagar som lyx, ofta rentav orealistiskt. Sedan ringer klockan igen och det bär av till pendeltrafiken. Långsamt har min kropp gungats in i ett tillstånd i vilket jag varken somnar eller vaknar helt. Samtidigt har jag det inte alls lika illa som andra. En japansk väninna svimmade nyligen av mat- och sömnbrist, men skyndade till jobbet så fort hon kom till medvetande.

Livet jag och dessa människor lever tillsammans liknar ofta en resa i all hast. Vart vi reser verkar de flesta jag pratar med inte vara särskilt intresserade av. Jag kan delvis förstå det. Färden är målet, sägs det ju. Men vem njuter av en resa de bokstavligen sover bort?Lyckligtvis är jag inte ensam om att undra. Såväl författare som regissörer och musiker här leker med stressen, isoleringen, desperationen. AKB48 och Happatai nöjer sig med att sjungande konstatera svårigheterna i nuet, för att sedan uppmuntra publiken att leende jobba vidare mot en bättre framtid. I filmer som Tony Takitani flödar det tysta kaoset fritt. De japanska verk jag skymtat hemma i Sverige jämförde jag då med svenska motsvarigheter, men nu känner jag att det finns skillnader mellan länderna. I Sverige ser jag ensamheten i glesbygden som töms. Här ser jag den i världens största metropoler, i vagnar packade med människor. Hemma i Hudik ligger jag sömnlös och undrar om jag kommer att få ett jobb efter examen. Här jobbar jag istället för att sova.

Att veta att jag inte stannar för evigt gör att jag kan utforska det som gnager i min tillvaro med trygg distans. Det som lockar mina tankar är det som kanske gömmer sig bakom de här känslorna. Jag vill veta varför vi genomlider dem, vart vi är på väg. Mellan läxorna och upptågen håller jag ögonen öppna efter skyltarna vid stationerna. Då och då kommer impulsen att hoppa av vid nästa stopp. Oftast somnar jag bara om. Kanske ropar de ut något hörbart i högtalarsystemet snart. Tills dess finner ni mig lutad mot tanten bredvid.

Martin Bylund - som egentligen borde sova.