Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Betonghäckar och stolta gråsossar

/

Annons

Känslan finns ofta där vid besöken på partiaktiviteter. Att det handlar om en rörelse som stelnat, som ligger i dödsryckningar. De grå tinningarnas charm är mer närvarande än det köttigt och mört röda. Inte för att det är ödesbestämt, men för att det är vad Socialdemokratierna blivit till och inte riktigt har orken eller i vissa fall ens viljan att förändra.

Socialdemokratin är en rörelse som försöker överleva på sitt arv, på att ha byggt en välfärdsstat som kan ses som en förebild i politisk ingenjörskonst. Och så är det naturligtvis, att Sverige är det land vi är i dag på grund av en Socialdemokrati som i sin ungdom var en omdanande rörelse som ville något bättre, som ville göra upp med orättvisorna och skapa ett samhälle med åtta timmars arbetsdag och plats för alla.

Men socialdemokratin växte upp, blev ansvarstagande och förnumstigt statsbärande för att sedan övergå till att bli en rörelse som hellre blickade tillbaka på gamla meriter än framåt mot nya.

Men det går inte att leva på gamla meriter hur länge som helst. Den som gör det riskerar att förpassas till epitetet ”före detta”. Eller förlora ett val, som Socialdemokraterna gjorde 2006.

En på många sätt obegriplig utveckling, eftersom det handlar om ett parti vars grundpelare aldrig kommer bli omoderna. Den ideologiska basen Socialdemokratin vilar på kommer alltid vara modern och kunna fungera som grund för samhällets utveckling. Men trots detta har både tiden och väljarna lämnat Socialdemokraterna bakom sig.

Antologin ”Den grå vågen” med undertiteln ”Tankar om en ny socialdemokrati” är författad av socialdemokratins framtid.

Fast förankrade i en tro på socialdemokratins förmåga kritiserar skribenterna ett parti som är i behov av just kritik för att kunna komma till ett uppvaknande. Men de nöjer sig inte med kritik. De ger även förslag på en väg framåt.

Områden som miljö, arbetsmarknad, skola, kultur, integration och EU avhandlas. Men viktigast är Peter Gustavssons och Jonas Nygrens tankar om en uppdaterad partiorganisation och vägen tillbaka till folkrörelsekaraktären.

Skälet till detta är mycket enkelt. Lyckas Socialdemokraterna inte reformera partiet kommer de inte heller lyckas reformera samhället. För en organisation som till och med de egna sammanfattar med ord som ”trött”, ”paranoid”, ”kontrollbehov”, ”centralisering” och ser som en klubb präglad av dåligt ledarskap, ja, det är en organisation utan den legitimitet och vitaliteten som krävs för att förändra.

Även om kritiken mot socialdemokratin är närvarande i antologin ”Den grå vågen” är tillförsikten ett precis lika starkt inslag. Skribenterna tror på Socialdemokratin. Och hoppas på att ett annat parti är möjligt. Vilket det också är. Av det enkla skälet att ideologin socialdemokratin bygger på är evigt vital, även om partiorganisationen för länge sedan blivit fossil.

Därför slår jag också igen ”Den grå vågen” med ett leende på läpparna. Motståndet och modet att vilja något bättre finns fortfarande inom socialdemokratin. Och det värmer.

Men det måste också ges utrymme att utvecklas.

 

 

Mer läsning

Annons