Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Berättelser utan slut är kulturens fulsocker

Kulturellt snobberi ska inte underskattas.

I en rolig artikel från 2009 frågade sig magasinet Vanity Fair, lätt förtvivlat, ”What’s a culture snob to do?”. Med läsplattor i stället för böcker och musiken på Spotify och inte i cd-hyllan minskade kultursnobbens manöverutrymme drastiskt. Inga pocketversioner av Kierkegaard att med utstuderad nonchalans låta sticka upp ur rockfickan, inga DVD-boxar med Bergmans samlade verk att bygga ett altare av i vardagsrummet. Molnet må vara praktiskt, men ack så anonymt.

Men snobberiet hittar alltid nya vägar. Renässansen för LP-skivor – som mer får vara prydnad än bruksobjekt – är bara ett exempel. Det senaste snobberiet som jag tycker mig ha lagt märke till är att bara konsumera kultur med ett förutbestämt slut. Berättelserna som bara rinner på så länge det finns ögonglober riktade mot dem får samma fnysningar som den som viskande beställer en Big Mac och Co.

Öppet-slut-intrigen är kulturens socker (sockerfobin är för övrigt ett annat snobberi som börjar bli en plåga när förnumstiga röster lägger sig i ens snaskande på sociala medier).

En som ivrigt ställt sig upp i klassrummet och berättat om hur usch och fy det är med berättelser utan förutbestämt slut är Jonas Gardell, som i Expressen ondgör sig över fenomenet.

”Oskicket att fortsätta säsong efter säsong gör att manusförfattarna inte vet hur berättelsen ska ända, och deras främsta uppgift blir att hålla karaktärerna vid liv, om så i koma på sjukhus.”

För några år sedan gjorde tv-serierna en inbrytning i kulturens finrum, men oförmågan att komma till avslut har fått skeptikerna att rynka på näsan. Tv:s kreddstatus riskeras av oviljan att sluta mjölka en kassako. När de ändå ger upp, och försöker knyta en rosett kring allt, har det ofta redan blivit så utdraget att avslutet möts med en gäspning.

Populärkulturen som bara fortsätter tugga samma gamla tuggummi, trots att smaken tagit slut för länge sedan, är förstås inte ett nytt fenomen, men nu räcker det inte ens med en trilogi konstaterar Kyle Buchanan i New York Magazine. Steven Spielbergs nya ”Indiana Jones”-film som han hotat med … äh, jag menar utlovat … är det senaste exemplet på hur en tidigare avslutad trilogi inte bara får en fjärde del utan även en femte.

Trilogin, som redan framstod som onödigt uppsvälld och extravagant, framstår nu nästan som forna tiders chipspåsar i jämförelse med de kalorimonster som i dag brer ut sig i butikernas hyllor – rentav anorektiska.

Inte ens i litteraturens värld är man säker. David Lagercrantz kan piska Stieg Larssons ”Millennium”-hjältar framför sig länge än.

Det handlar dock inte om en otålig motvilja mot för långa berättelser, vilket vårens vurm för Elena Ferrantes bokserie om två italienska väninnor visar. Där finns det ett tydligt avslut, om än tusentals sidor bort.

Nej, det är den smygande misstanken om att bli lurad som gnager kultursnobben. Man vill inte sitta där framför den senaste HBO-serien och känna sig duperad, en Shahriâr inför Scheherazades evinnerliga sagoberättande. Lägg därtill måttfullhetens medelklassdygd.

Under några år var det svårt att hålla sig, när digitaliseringens buffébord öppnades upp och Netflix och andra langare lockropade. Men nu börjar kultursnobben bli mätt och ångerfull.

Glöm dock inte bort att högljutt berätta för omvärlden att du slutat bingetitta på tv-serier. Försakelse är så trist om den passerar obemärkt, eller hur?