Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barns bästa viktigast att tänka på

Torsdag 13 mars satte jag morgonkaffet i halsen.

Annons

I Gefle Dagblad läste jag en liten notis som jag inte kunde, inte ville, tro var sann. Två bröder, 13 och 15 år gamla, var försvunna från ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Ibland kommer de tillbaks efter några dagar när de blivit hungriga.

Det kan väl inte vara sant, eller hur? Men det är nog sant. Sedan 2008 har drygt 1 000 ensamkommande flyktingbarn försvunnit. Jag vill inte ens tänka på deras fruktansvärda livssituation. Ensamma i ett främmande land, inga föräldrar, ingen familj, de kan inte språket, har ingen som riktigt tar hand om dem. Några av de försvunna barnen har inte varit äldre än sex–sju år.

Skulle ditt barn klara av ett sådant liv? Skulle du klara av vetskapen att ditt barn levde under sådana omständigheter? Ditt ensamma barn på flykt, gömt och glömt i ett okänt land långt borta från dig.

Om ett barn försvinner så finns sedan 16 december 2013 ett larmnummer att ringa för att anmäla om barn försvinner. I 23 av EU:s 28 medlemsländer är larmnumret, vilket land du än befinner dig i, 116 000. I Sverige kopplas samtalet till SOS-centralen i Örebro. Samtalet hanteras som ett 112-samtal och förmedlas till polisen.

Sverige har ratificerat Barnkonventionen och i alla artiklarna betonas barns rätt till trygghet. Barns bästa ska alltid vara det första som du som vuxen ska tänka på och alla barn ska behandlas lika – alla är lika värda. Eller är det kanske så att vissa barn är mer värda än andra? De kommer tillbaka när de blivit hungriga. Kan det vara sant?

Margareta Elensky

Rädda Barnen i Gävleborg

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel