Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barnfattigdomen får inte bli politiskt slagträ

/

Sedan Rädda Barnen presenterade sin rapport om barnfattigdomen i vintras, har barnfattigdomen utvecklats till ett partipolitiskt slagträ.

Annons

Socialdemokraterna och alliansen tävlar om att ha det bästa receptet på att bota barnfattigdom.

I realiteten har ingen något att yvas över. Vare sig sett i backspegeln eller när det gäller konkreta förslag för att minska den.

I sitt första tal som ny partiordförande för Socialdemokraterna tog Håkan Juholt upp barnfattigdomen. Det ska han ha kredit för.

Men samtidigt grävde han skyttegravar i en fråga som lämpar sig bättre för samtal och samförstånd.

"Barnfattigdom hör hemma i Reinfeldts Sverige, men inte i Socialdemokraternas Sverige", dundrade Håkan Juholt.

Och på Moderaternas Sverigemöte i helgen kontrade finansminister Anders Borg (M) med att konstatera att "Socialdemokraterna är förödande för barnfattigdomen".

Skylla på andra, misstänkliggöra andras motiv och förslag till lösningar. Den typen av politisk retorik ökar knappast förtroendet för politikerna.

Rädda Barnen utgår från 2008 års statistik. Och slår fast att barnfattigdomen ökade med 0,6 procentenheter mellan 2007 och 2008. Men det är också sant att 2008 var barnfattigdomen den näst lägsta sedan mätningarna började 1991.

Professor Tapio Salonen, som författat den studie som Rädda Barnen utgår från, konstaterar att dubbelt så många barn var fattiga under Göran Perssons regering 1997 jämfört med idag.

Då låg 22,3 procent av barnen under fattigdomsstrecket. 2008 var motsvarande siffra 11,5 procent.

Varken Socialdemokraterna eller allianspartierna har alltså någon anledning att skryta. Och förslagen lyser med sin frånvaro.

Håkan Juholt hänvisar sin vana trogen till en utredning och ber att få återkomma i höst med skarpa förslag.

Det gör också Anders Borg, även om han antydde att socialbidraget eller försörjningsstödet behöver ses över och förändras. Han utesluter inte heller höjda barnbidrag och flerbarnstillägg, även om det gynnar alla, också medel- och höginkomsttagare, och minskar knappast klyftorna i samhället.

Några har mycket riktigt påpekat att uttrycket barnfattigdom är felaktigt eftersom det är föräldrarna som är fattiga. Men barn i fattiga hushåll drabbas på ett sätt som de inte kan påverka. Deras föräldrars besvärliga situation blir också barnens start i livet.

Och oavsett vad det kallas är det oacceptabelt att omkring 220 000 barn lever i familjer som har så låg inkomst att det inte täcker skäliga levnadsomkostnader som mat, kläder, hyra och barnomsorg, eller som har försörjningsstöd.

Det är ingen överraskning vare sig för Juholt eller Borg att ensamstående föräldrar med låg utbildning, och föräldrar som har invandrat till Sverige, är de som drabbats hårdast. Nyanlända flyktingar lever ofta på försörjningsstöd under den första tiden i landet. Det stora problemet är inte att flyktingar lever på försörjningsstöd under en tid, utan att det finns så många hinder på vägen att ta sig ur beroendet.

Detsamma gäller också många med svensk bakgrund som riskerar att hamna i bidragsberoende och permanent utanförskap.

Utan att för ett ögonblick förringa problemet med barnfattigdom, måste vi konstatera att Sverige är ett av de länder i världen som har den jämnaste inkomstfördelningen och minsta fattigdomen. Det är knappast någon tröst för den som inte får ekonomin att gå ihop.

Ett enda barn som drabbas är ett för mycket.

Att komma med förslag som minskar barnfattigdomen är en utmaning, både för regering och opposition. Anta den utmaningen i stället för att slå varandra i huvudet med partipolitiska slagträn!

Mer läsning

Annons