Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bara ett litet liv – men ändå

Det började med avsky och slutade i en känsla av gemenskap. Och en liten droppe sorg.

Annons

Natten mot annandag påsk väcktes jag av en mus som rasslade vilt med en fälla i köket.

Jag hade redan fångat två möss, och började inse att det fanns en hel familj. En timme låg jag vaken och var förbannad på dem. De är väldigt söta, jag tycker mycket om möss så länge de är utomhus och inte bajsar i mitt mjöl. För då måste det bli krig, vare sig jag vill eller inte.

På morgonen var både mus och fälla borta. Vi letade förgäves under möblerna tills vi tvingades inse att vi snart skulle få veta var han flytt, med näsans hjälp.

Men i skymningen kom rasslet tillbaka. Musen hade legat och tryckt någonstans hela dagen, med pickande hjärta och vänster framtass hårt i kläm. Kanske visste han vad en fälla är, och hade försiktigt försiktigt sträckt in sin lilla tass efter mandeln.

Kanske hade musen kunnat slumra i sitt gömställe och samla kraft under de ljusa timmarna. Nu när solen gått ner tänkte han nog att det fick bära eller brista. "Nu gör jag en raid och försöker hitta ut fast de sitter i tv-soffan." Vi ertappade honom på väg upp i trappen. Han var stor. Kanske var det musfamiljens pappa. Han avancerade sakta. Den tunga fällan släpade efter. Men så lyckades vi skrämma honom mot ytterdörren. Han hasade in under min hustrus röda gummistövel tills fällan tog stopp. Nu trodde musen att han var trygg.

Människopappan rös. Jag tog på mig handskar, nöp tag i fällan med mina yttersta fingerspetsar och drog ut honom. Han dinglade och snurrade. Tassen var bruten. Musen såg på mig. Jag såg på honom. Han hade svarta blanka ögon. Han var gullig.

Vi önskade båda att vi var någon annanstans. Men nu skulle vi kämpa om hans liv. Vi var båda lika bestämda om hur den här historien skulle sluta. Hans 50 gram vägde lätt mot mina 85 000. Jag är skapelsens krona, äger verktyg och strategiskt tänkande. Men sånt vet inte en mus, och det var nog skönt för honom. Hoppet är väl det sista som överger ett litet skräckslaget djur.

Jag har aldrig dödat förut, om man räknar bort myggor. Men jag insåg min plikt efter en kort hopplös diskussion med hustrun om vilka chanser en trebent mus har i det vilda.

Jag släppte honom på gräsmattan. Han släpade sig mot skogen medan jag gick för att hämta en spade.

Som en bödel med sitt svärd närmade jag mig, med spaden i båda händerna. Jag tvekade. Tassen lossnade av det första tafatta slaget. Nu kunde han fly med sneda panikslagna krumbukter.

Kampen slutade i skogskanten. Mitt sista slag fick hans fina ögon att ploppa ut.