Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Avundsjuka – nej bara orättvist!

Pär Johansson säger, att var och en av de utvecklingstörda som medverkar i Glada Hudik-teatern är värda maximalt 920 kronor per föreställning medan han själv värderar sin egen närvaro till nästan tio gånger mer per föreställning.

Annons

Efter att ha närvarat vid ett flertal föreställningar av Elvis och även tidigare uppsättningar, kan intygas att de utvecklingsstörda, med den underbara spontanitet som bara de har, och kan förmedla från scen, är värda lika mycket som Pär.

Människor med Downs syndrom, är precis i lika stort behov av att åstadkomma något, känna sig behövd, vara älskad och bli älskad, och att få känna gemenskap, ja, mer än vi andra som betecknas normalt utvecklade. Vill med detta säga att det inte är förenat med någon större bedrift att få någon med denna psykiska och fysiska belastning att agera till exempel på scen. Man kan säga att det mer eller mindre ligger i deras natur att vilja det.

Pär Johanssons intresse för huruvida den ekonomiska ersättningen från teatern skulle komma att påverka de utvecklingsstördas privata ekonomi är rent löjeväckande, och visar bara på okunnighet. Ersättningen på 920 kronor reducerar bostadstillägget i motsvarande grad.

Om någon berikar sig själv, på några som inte själva kan föra sin talan, och som inte förstår sitt eget värde, ska inte premieras.

De utvecklingsstörda som är Glada Hudik-teaterns identitet och fundament, och som publiken betalar för att se, är de sämst betalda. Varför bedöms de inte ha samma ekonomiska värde som de övriga ”normalbegåvade” inom verksamheten. Lika lön för lika arbete, eller? Diskriminerande.

Vem representerade de utvecklingsstörda om ersättningarna? Dialogen om lönenivån måste ha skett bakom lykta dörrar. Finns dialogen protokollförd?

Avser inte, att på något sätt förringa Pär Johanssons insats under den tid han har varit engagerad inom Glada Hudik-teatern. Det har sannolikt varit förenat med en hel del ansträngningar och bestyr att få ordning och struktur på verksamheten, för att bli till vad den är i dag.

Men att honorera och berika endast en person i sådan omfattning av alla de, inklusive de utvecklingsstörda, som är, och tidigare har varit med om att forma och utveckla teaterverksamheten, är rent otillständigt.

Att det inte finns någon form av oegennyttigt engagemang som bevekelsegrund, utan bara personliga utmärkelser och egen ekonomisk vinning som den enda motivationen, förmedlar bara en orättvisa inför denna sceniska verksamhet. Alla utmärkelser och offentliga framträdanden har Pär alltid omsorgsfullt hanterat så alla spotlighter har fallit på honom själv, vilket är ett signum för självberusade personer. Vad han har bidragit med under sin sejour inom teatern står verkligen i bjärt kontrast till de privilegier han förlänats med.

Bert-son

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel