Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Avhopp med konsekvenser

/

Miljöpartiet tappar två av sina mest tongivande politiker. Det står klart sedan både Maria Wetterstrand och Mikaela Valtersson i lördags meddelat att de lämnar sina uppdrag.
Beskeden är inte helt överraskande. Men man kan samtidigt inte påstå att tidpunkten var den mest väntade.

Annons

Valtersson antydde redan i samband med att hon kandiderade till uppdraget som språkrör för Miljöpartiet att hon kunde komma att sluta i riksdagen i det fall hon inte fick förtroendet att leda partiet.

När det sedan slutade med att hon förlorade mot Åsa Romson föreföll det ändå som att Valtersson skulle fortsätta i sin roll som ekonomiskpolitisk talesperson och gruppledare i riksdagen. Så blir det alltså inte.

Möjligen för att hon tänkt över framtiden under sommarens ledighet.

Eller så bestämde hon sig redan i samband med språkrörsvalet i slutet av maj, men ville vänta med beskedet för att det inte skulle framstå som alltför bittert.

För Wetterstrand är det annorlunda. Hon har lämnat rollen som språkrör och samtidigt har hennes man Ville Niinistö både valts till partiledare för Gröna förbundet i Finland och utsetts till miljöminister i den relativt nytillträdda regeringen. Tidigare har familjen haft sin bas i Sverige och pendlat till Finland, nu blir situationen den omvända.

Att Wetterstrand därför väljer att lämna riksdagen är inte särskilt svårt att förstå.

Båda avhoppen kommer av allt att döma att få betydelse. Inte bara för Miljöpartiet utan även för det politiska landskapet som helhet.

Det är ingen hemlighet att Mikaela Valtersson stod längre till höger än Åsa Romson. Om Valtersson hade blivit språkrör hade ett tightare samarbete med alliansregeringen sannolikt redan varit på gång. Att Valtersson nu inte heller kommer att vara ekonomiskpolitisk talesperson innebär ytterligare en försvagning av denna möjlighet.

Nu har förvisso Romson och Gustav Fridolin flaggat för att de vill se fler uppgörelser med regeringen, men frågan är hur helhjärtat det är.

Däremot behöver inte Valterssons avhopp innebära något större problem för Miljöpartiet. Åtminstone inte så som MP är positionerat i svensk politik i dag, och om man inte har alltför stora tankar på att växa genom att locka till sig fler borgerligt sinnade väljare. Det var till stor del forna S- och V-väljare som lyfte MP till nya höjder i senaste valet, och nöjer man sig med att försöka behålla dem så ska partiet naturligtvis inte ta för många steg åt höger.

Dessutom slipper MP de eventuella – och långtifrån osannolika – slitningar som skulle kunna uppstå mellan den nya ledarduon och den som inte fick ingå där.

Det här är något som även andra partier – som just nu ägnar sig åt ledarskiften – bör ha i åtanke.

När det gäller Maria Wetterstrand är det återigen lite annorlunda. Normalt sett är det ofta en belastning om den forna partiledaren dröjer sig kvar i riksdag och toppolitik. Det brukar ju finnas en anledning till att personen i fråga byts ut.

I Wetterstrands fall handlar det varken om att väljare eller medlemmar har tröttnat på henne, utan på att Miljöpartiet stadgar inte tillåter henne att fortsätta. Visst skulle Wetterstrands närvaro kunna försvåra för Romson att profilera sig som partiets kvinnliga frontfigur.

Fast mot bakgrund av Wetterstrands status hos väljarna går det inte att betrakta avhoppet som något annat än en stor förlust för Miljöpartiet. Kanske till och med att det får konsekvenser i väljaropinionen?

Mer läsning

Annons