Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att tala om ansvar räcker inte långt

/

Fredrik Reinfeldt läste regeringsförklaringen i torsdags och fokuserade på det här med ansvar och sammanhållning. Kameralt, blodlöst, fantasilöst och förvaltande.

Annons

Men sådan är tiden vi lever i just nu. Det ekonomiska läget innebär en oro för framtiden som gör att vi förväntar oss ansvarstagande politiker. Att tala om ansvar räcker dock inte långt. Precis som det inte räcker att tala om sammanhållning för att skapa sammanhållning.

Veckan som gick var en vecka när regeringens brist på visioner utöver skattesänkningar blev plågsamt tydlig.

Restaurangmomsen skall sänkas. Det visste vi sedan tidigare. Men i veckan ompaketerades skattesänkningen till en insats mot ungdomsarbetslösheten. Helt. Otroligt. 

Sänkningen av restaurangmomsen är inte en insats mot ungdomsarbetslösheten. Faktum är att det är högst oklart vad det över huvud taget är en insats mot. Inte ens regeringen vet nämligen om det kommer ha några som helst effekter annat än i restaurangägarnas plånböcker.

Men trots det får vi från och med 1 januari 2012 en sänkt restaurangmoms. Lobbyister som bland annat McDonalds jublar naturligtvis. Men sedan när är en skattesänkning en riktad insats? Sedan i måndags. Tydligen. 

Skattesänkningar har blivit regeringens absoluta favoritreform. Botemedlet mot allt, ett politiskt mål överordnat snart sagt allt annat. 

Men skattesänkningarna som genomförs dränerar vår gemensamma plånbok. Den plånbok som finansierar vår välfärd. Den som skulle kunna användas till bland annat riktade satsningar mot ungdomsarbetslösheten. 

Något femte jobbskatteavdrag blir det lyckligtvis inte. Det har den ekonomiska oron effektivt satt stopp för. Och inte ens Fredrik Reinfeldt och hans regering är så dumdristig att man vågar inför ytterligare en kapitaldränerande och verkningslös skattesänkning som inte ens de egna sympatisörerna stöttar. 

Att höra Fredrik Reinfeldt tala om vikten av sammanhållning provocerar. Hans skattesänkningar skapar klyftor i samhället. Det skapar klyftor mellan arbetande och pensionärer. Det bidar till att öka barnfattigdomen. Det ökar antalet människor i behov av försörjningsstöd.

Skattesänkningarna gör oss lite rikare som individer, men mycket fattigare som kollektiv. Ensam är inte stark, och den dagen vi står utan arbete eller blir sjuka blir effekterna brutala av den politik som fokuserar mer på den enskildas plånbok än den gemensamma. 

Med vetskap om detta och det faktum att det fortfarande finns stöd för den gemensamt finansierade välfärden och solidaritet i vårt samhälle blir därför Socialdemokraternas tystnad lika obegriplig som Fredrik Reinfeldts tal om vikten av sammanhållning. 

När tänker Socialdemokratin börja kapitalisera på detta? När tänker man skrika att sammanhållning skapas genom politiska beslut. Och inte genom att säga sammanhållning och fatta beslut som ökar splittringen. 

När tänker Socialdemokraterna visa att man är ett alternativ till den borgerliga regeringen och den söndertrasande politiken?

Mer läsning

Annons