Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att rätta till orättvisa betyg

/

Just nu pågår en statlig utredning kring huruvida elever ska få rätt att överklaga sina betyg. Betygssättning är en sorts myndighetsutövning. Därför vore det säkert bra för elevernas tilltro till betygssystemet om det fanns en lagstadgad möjlighet att kunna överklaga betyg som upplevs felaktiga eller orättvisa. Men frågan är långt ifrån så enkel när man tittar närmare på den.

Annons

När överklaganden diskuterades i ett av Utbildningsradions program intervjuades några gymnasieelever. Reportern frågade om de skulle överklaga ett betyg som de visste var rättvist satt, i enlighet med betygskriterierna. De flesta eleverna svarade ”självklart” utan att blinka. Via följdfrågor framgick det tydligt att det för dem främst handlade om rätten att försöka tjata sig till MVG. Ingenting sades det om rättssäkerhet eller elevdemokrati.

Nu tror jag naturligtvis inte att alla elever skulle överklaga betyg per automatik bara för att de kunde. Men jag ser risken med att ganska många skulle ta chansen. Det är inte alla tonåringar som har någon form av självinsikt och kännedom om de egna kunskaperna. Förresten är det inte alla tonårsföräldrar som har det heller, enligt mina erfarenheter av skolvärlden. Många elever och föräldrar tycks redan idag uppfatta betyg och omdömen som förhandlingsunderlag.

Som jag har förstått det är det väldigt sällan svenska lärare sätter orättvist låga betyg. Problemet är snarare att lärarna pressas – av skolledning, elever, föräldrar – att sätta orättvist höga betyg. Det finns forskning som visar på att det finns en betygsinflation i Sverige, men att elevernas kunskaper inte ökat i samma takt som betygen. Snarare tvärtom.

Oavsett hur man ser på saken finns det många frågetecken som måste rätas ut innan regeringens tankar kan bli verklighet. Hur ska omprövningarna gå till? Vad får det kosta i tid och resurser? Vem ska genomföra dem och med hjälp av vilket underlag?

Självklart är det svårt för en person som inte varit med under lektionerna att bedöma elevens muntliga aktivitet i klassrummet. Skriftliga uppgifter är lätta att spara och ta fram vid behov, men hur man än konstruerar ett prov kommer inte alla sorters kunskaper fram på så sätt. Hur kan framsteg under terminen vägas in vid en eventuell ny bedömning? Hur skulle man utforma en omprövning i idrott, hemkunskap eller yrkesinriktade gymnasiekurser?

Ett bättre sätt att komma till rätta med betyg som upplevs orättvisa vore att ta tag i problemets kärna, exempelvis genom att lära av våra grannländer. När en dansk elev får sitt betyg så finns där två kursbetyg; ett från ordinarie lärare som summerar hela terminens prestation och ett för själva examensprovet. Examensprovet har genomförts och bedömts av en oberoende lärare, oftast från en annan skola. De dubbla betygen blir en extra kontrollinstans för att undvika godtycke och uppseendeväckande skillnader mellan de två betygen kan uppmärksammas. Varför skulle inte Sverige kunna ha ett system där lärarna rättade nationella prov som skrivits av för dem helt okända elever?

Vill man dra frågan till sin spets kan man fråga sig om det är goda kunskaper eller MVG i allt som borde vara en rättighet för eleverna i den svenska skolan?

Eva Älander

Mer läsning

Annons