Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Åter till utmarken

Lador har ersatts av vita plastbollar och fäbodar har blivit rekreationsområden. En 6000-årig odlingstradition förändrades på några decennier. Vissa kallar det utveckling. Kelvin Ekeland går i motsatt riktning och säger att dagens avkastningskrav utarmar mångfalden.
På måndag föreläser han i Hudiksvall om vårt kulturlandskap i förändring.

Annons

Han är en av våra främsta kännare av svensk utmark och har under närmare 40 år skrivit otaliga böcker om odlingslandskap, kulturarv, naturvård och fäbodar. I senaste boken Mångfaldens utmark (2014) ligger fokus inte bara på att bevara fäbodarna, utan snarare på att fäbodvallen bör återtas i jordbruket, för att skapa hållbarhet. Och Kelvin Ekelands slutsats är att det är bråttom. Mycket bråttom.

Boken, som är något av ett allkonstverk, omfattar tre hundra sidor av betraktelser och bilder, citat och samband. Mellan pärmarna ryms ett långt livs insikter från de yttersta av utmarker och de innersta av institutioner, och sist men inte minst, essensen av hans mormors livsvisdom. Hennes kunnande var av det slag Kelvin Ekeland anser vi måste tillgodogöra oss, och förstå att tillämpa, om vi ska ha en chans att överleva. Mormor Annas hushållning, i en tid där intet fick förfaras, är nyckelordet för framtiden.

– Man kan kalla boken mina memoarer, den börjar när jag skövlade vitsippor i min barndom och slutar med mormors kunskap, eftersom jag tror vi måste hitta även glömd kunskap om vi ska överleva.

Kelvin Ekeland har utforskat vår landskapshistoria från flera perspektiv och anställningar, bland annat vid Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen Gävleborg, samt som avdelningsdirektör vid Naturvårdsverkets resursavdelning. 2011 fick han Kungliga Skogs- och Lantbruksakademiens silverplakett för "banbrytande utveckling av natur- och kulturmiljövården", och han har medverkat i flera bokverk, däribland praktverket Etnobiologi i Sverige, tre delar. De ligger på bordet framför honom, tillsammans med antologin Livets väv, där Kelvin Ekelands namn faktiskt står före akademiledamoten Kerstin Ekmans.

– Men det är för att de räknar upp oss i bokstavsordning, konstaterar han.

Mångfaldens utmark är det en annan slags bok, där en maning ekar som ett mantra: tillväxtsamhället är en ändlig epok som hotar mångfalden – och i förlängningen hela samhället.

Men boken är ingen dystopisk katastrofskildring. I stället får vi del av kunskap, erfarenheter och tankar. Ömsom väcks och ömsom stillas nyfikenheten hos läsaren. Här finns råd för den som vill reparera en lada, recept på maskrosvin och på pepparkakor som innehåller peppar, redogörelser rörande två-, fyr-, sex- och åttbenta varelser, landskapsbeskrivningar, dikter och taoistiska tankegångar. Vi får veta att mejeriernas förpackningar kräver mer än 5000 träd om dagen, importerat lim och lagerplats. Och att slumpvis insamlade myror på väg upp- och nerför ett träd vägdes och slutsatsen blev: myror som kröp neråt hade ökat sin torrvikt med 50 procent sedan de mjölkat bladlöss. Om 100 myror i minuten besöker ett träd blir deras dagliga skörd 60 gram, vilket ger sex kilo socker per 100 dagar.

Och så handlar det om fäbodbruket, vilket enligt Kelvin Ekeland är den enda hållbara omställningsmetoden om vi vill ha en framtid. Hans analys lyder: Oförmågan till helhetssyn måste försvinna och politiker måste sätta sig in i vad det faktiskt handlar om, och böja sig för det. Han hävdar att politikerna gömmer sig bakom enögda specialister och experter, och han förkastar helt politikernas syn på samhällsekonomi och resurshushållning.

– Vi lever i en parentes av överflöd och överkonsumtion, där vi profiterat på ändliga resurser. Den ser vi slutet på nu. Vi har nått peak oil och peak fosfor och andra uttag av ämnen. Den enda räddningen som jag ser det – även om där finns problem – är att dämpa tillväxten. Alternativen finns inte, hur vi än bär oss åt. Det finns inget sådant som långsiktigt hållbar tillväxt.

Hans gråblå ögon viker inte när han uttalar orden. Han är klart medveten om att han presenterar en obehaglig sanning. I boken jämför han vår samtid med folklustspelets bank i Ebberöd, där kundernas inlåningsränta var högre än utlåningsräntan, tills banken slutligen gick omkull. Ekeland skriver: "Vi klarar inte att i oändlighet kraftigt öka skördarna och samtidigt minska miljöbelastningen i jordbruket ... Bubblan brister".

Är du en domedagsprofet?

– Jag är född i augusti, och varje år när vi kommer dit infaller den dag då vi förbrukat vad jorden gett det året. Resten av året lever vi på kapital. Vi måste börja använda utmarkerna. Inte för att bevara en historiskt intressant kulturmiljö utan för att det som var hållbart under 6000 år även är hållbart efter parentesen, men det är ganska bråttom.

Kelvin Ekelands definition av utmark är den egna tomtens motsats. Utmark disponerades samfällt av byn och brukades gemensamt. Tillsammans med hagarna var den byns viktigaste betesmark. Detta var ursprunget då jordbruket i bland annat Hälsingland, Dalarna och Jämtland växte fram och den förutsättning samhället vilade på.

– I dag har vi fått tre sorters fäbodar: ruiner och fornminnen, fäbodar med kulturhistoriskt/dokumentärt värde samt fäbodar som har möjlighet att fortsätta utveckla bruket utifrån en praktisk användning. Används de för djurbete kan mark som används för djurfoder återtas till åkermark. Det kommer att bli nödvändigt, vi kan komma att få uppleva en dag då vi själva måste odla det vi ska äta.

Liksom för inte allt för många decennier sedan vill han att marken ska vara en gemensam resurs, som brukas utifrån det mest ändamålsenliga och mest fördelaktiga sättet. Han talar inte om getapojkar och pigor som somrarna igenom vallar kreatur, kärnar smör, ystar ost och spinner ull, blåser i sälgpipor och kular en låt. Nej, fäbodvallar ska ersätta, eller komplettera, annat bruk. Dessutom kan utmarksbeten binda kol, vilket gör fäbodbruk mindre energikrävande än dagens jordbruk. Och, bruket gynnar mångfalden.

– Biologisk mångfald är en sekundär effekt av utmarksbruk. Man har inte uppmärksammat den förrän nu, när den nästan är borta. Det är bristen på miljöer som gör den värdefull, och nu sätts ett samhällsvärde på den.

Men det är oro i bygden. Folk lånar och köper till och hinner bruka bara de bästa delarna ... Skulder växer och vassar breder ut sig, diken gror igen och buskar frodas, enligt ett tillägg i boken.

– Detta är vad min bok kretsar kring, säger Kelvin Ekeland, som beklagar den utveckling som skett, där allt som kunnat konkurrensutsättas har kommersialiserats och där ständigt ökad avkastning varit målet, oavsett socialt eller miljömässigt pris.

Nu är vägen tillbaka lång. Men någonstans tror han ändå att vetskap och vetenskap kan förenas.

– Jag vill inte väja för något – man måste inse konsekvenserna. Jag vill ge utrymme för egna resonemang samtidigt som jag försöker dela med mig av mina visioner. Dessutom vill jag i den här boken visa landskapets och skogens historia så som den egentligen har varit, säger Kelvin Ekeland.